Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-10-01 13:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/tunna-bla-linjen-2-pa-vag-att-bli-svensk-serieklassiker/

FILM | RECENSION

”Tunna blå linjen 2” på väg att bli svensk serieklassiker

Amanda Jansson som Sara i ”Tunna blå linjen 2”
Foto: SVT

Nya ansikten, fördjupning och dramatiska händelser som högerextremistiska hot och döda papperslösa borgar för ytterligare en stark säsong av ”Tunna blå linjen”. Wanda Bendjelloul återvänder med glädje till Malmöpoliserna som fortsätter skriva tv-historia med nutidskänsla.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Polisserien ”Tunna blå linjen”, som hade premiär förra vintern, är tillbaka för ytterligare en säsong och när vi återvänder till polisstationen i Malmö pågår där en stor renovering. Kablar hänger från taket, morgonmötena störs av borrande, råttor hittar upp ur kloakerna och ett antal bajamajor installeras ute på gården.

Den godhjärtade polischefen Jesse skojar med kollegorna och ber dem att inte prata om det utanför huset: ”Vi har ju bättre saker för oss än att hantera en skitstorm om att polisen använder sig av illegal arbetskraft.”

Efter sneda blickar från kollegorna tillägger han förläget … ”Vilket vi ju inte gör, så det skulle ju inte kunna hända heller.” Andra säsongen handlar just om glappet mellan hur saker verkligen är och hur lätt de misstolkas eller medvetet förvanskas. I varje polis uppdrag ingår numera att navigera i allt detta och att hitta en egen strategi för att bevara sin empati.

Det har kommit en del nya ansikten sedan sist. Stjärnskottet Khalid (Mustafa Al-Mashhadani) vet exakt hur man pratar stökiga ungdomar tillrätta medan Fanny (Malou Marnfeldt) är mer osäker på om polisyrket verkligen är något för henne. Hon är inte ensam. Magnus har också börjat ifrågasätta sitt yrkesval och Sara fortsätter att prövas i sin kristna tro som känns minst sagt oförenlig med att avhysa papperslösa från kyrkan. Arbetshästen Leah (Gizem Erdogan) är tillbaka från sin sjukskrivning och försöker hitta en balans mellan att stänga av känslorna helt och att engagera sig i sitt arbete.

Det måste vara tillfredsställande att få återkomma till ett manusprojekt när publiken redan är välbekant med både miljöer och karaktärer. Det känns verkligen att serieskaparna är varma i kläderna nu då detta är en mycket lyckad fördjupning av ett redan rosat projekt. Den här gången har varje avsnitt något mer fokus på en enskild karaktär. Magnus är den som växer allra mest och det är rörande att se hur han, med hjälp av ett par nymfparakiter och en altruistisk handling, försöker bryta isoleringen och utmana sin egen dystopiska världsbild.

Gizem Erdogan
Foto: SVT

Serien lyckas alltjämt alternera mellan ett mycket fragmenterat flöde av information och bilder och ett vidare helikopterperspektiv. En blottare som stör kvinnorna på Ribersborgs kallbadhus, högerextremister som hotar polisen och ett trettiotal papperslösa som brinner inne i en lagerlokal.

Twittermeddelanden och ögonblicksbilder från Malmö skapar snabbt kontext till det som sker. Små detaljer, som det eviga borrandet och den störande skyddsplasten bidrar till den autentiska känslan. Det finns på det hela taget ett större självförtroende och lugn i berättandet än tidigare. Som när en ung kvinna tillåts tala mandarin för att sedan översätta det hon nyss sagt med hjälp av en app.

Spänningarna inom gruppen ökar också när det kommer till frågor om etnisk profilering och rasism. Bilden av Malmö blir mer och mer komplex i och med att varje nytt perspektiv visar sig rymma ett annat. Under ett kritiskt ögonblick i serien misslyckas Sara med att bryta upp en järndörr för att sedan få lära att det mer hänger på rätt teknik än styrka. På samma sätt tar serien sig skickligt an svåra frågor utan att det känns forcerat. Det är bara att konstatera att ”Tunna blå linjens” andra säsongen är betydligt mörkare och fortsatt har den där osvikliga nutidskänslan som är på väg att göra den till en svensk serieklassiker.

Läs mer:

Mustafa Al-Mashhadani: ”Polisen är fortfarande en ganska vit institution”

Sanna Lenken och Cilla Jackert nominerade till DN:s kulturpris

Läs fler film- och tv-recensioner i DN

Ämnen i artikeln

Film
SVT
Malmö

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt