Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-16 20:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/tystlaten-the-tragedy-of-macbeth-drar-i-gang-vansinnet/

FILM | RECENSION

Tystlåten ”The tragedy of Macbeth” drar i gång vansinnet

Denzel Washington och Frances McDormand i ”The tragedy of Macbeth”.
Denzel Washington och Frances McDormand i ”The tragedy of Macbeth”. Foto: Folkets hus och parker

Joel Coens version av Shakespeares blodiga och ondskefulla tragedi är knastrande svartvit och befriande tystlåten. En artistisk film, med en lysande Frances McDormand som den maktlystna lady Macbeth.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det roligaste ögonblicket att jämföra mellan olika Macbethtolkningar är när den luttrade krigaren börjar tro på häxornas profetia: kanske är han faktiskt utvald och ska bli Skottlands konung. Roman Polanski fångade det på pricken. Hans Macbeth ser nästan korkad ut när det händer. Som en konstnär som får höra att hen är ett geni och samtidigt undrar om det inte bara är medelmåttor som tror att de är genier.

Denzel Washington gör det också vackert. Hans mäktiga lejonfejs ser plötsligt ut som om han har fått en knäpp på nosen. Är det sant eller är jag en bluff?

Det är kanske den igenkänningsfaktorn som attraherat så många stora regissörer till Shakespeares ondskefulla och koncentrerade tragedi. Macbeth är som en filmregissör som drar igång ett ofantligt maskineri av action, ångest, blod och död och syltar in alldeles för många människor och resurser utan att någonsin vara säker på sin vision. Därav nattlig ångest.

Hustrun/primadonnan Lady Macbeth eldar på. Det är hennes plikt att uppmuntra makens självkänsla. Dessutom kommer ju hennes egen stjärna att stiga i takt med hans. Och så är vansinnet i gång. ”Konstnärsparet” Macbeth och deras skapelse blir en ohejdbar storm som slutar i fiasko.

Kanske förstärks associationen mellan krig och film av att ladyn i det här fallet spelas – lysande – av Coens egen hustru och primadonna sedan årtionden, Frances McDormand. Själv gör Coen inga sådana kopplingar. Hans film handlar inte om konstnärer utan är förlagd till den historieförfalskade medeltid där den hör hemma.

Det är en artistisk film, späckad av begåvning på alla filmens konstnärsområden

”The tragedy of Macbeth” är knastrande svartvit och 1.33:1-formatet framhäver djup snarare än bredd: det som kommer emot en verkar välla fram och det som försvinner bort glider i väg snabbt, som i en dröm. Coen får filmen att dyka från rovfågelhöjd ner i gyttja, stiga upp igen som dimma, veckla ut sig som kristaller i många grå nyanser. Han gör den vackraste gestaltningen man sett av ”when Birnam Wood comes to Dunsinane” och i Kathryn Hunter har han hittat en unik häxa, som verkar kunna multiplicera sin kropp och tala med flera röster; vara man, kvinna, människa, väsen, uråldrig och vig som ett barn samtidigt.

Coens film är också häpnadsväckande tyst, långt ifrån Justin Kurzels tjusiga ”sound and fury”-version från 2015 med Michael Fassbender och Marion Cotillard. Mycket effektivt. Det är med andra ord en artistisk film, späckad av begåvning på alla filmens konstnärsområden. Om den försöker efterlikna någon av sina föregångare så är det Akira Kurosawas ”Blodets tron”.

Men dit är det långt. Filmen ser kompakt ut, men i själva verket är den porös som pimpsten och flyter titt som tätt upp till ytan. Macbeths borg, ibland kall och sträng som en gravkammare kan plötsligt också se ut som ett smakfullt museiannex till en minnesvärd ruin. De stora frågorna om Shakespearetolkningar är inte konsekvent besvarade. Ska man vara trogen texten, eller bilderna de frammanar? Ska man förenkla monologerna eller förhöja spelet så att det matchar orden?

Washington väljer en väg, McDormand en annan och Hunters performance är visserligen imponerande, men också det som drar tillbaka pjäsen hem till teaterscenen. En modern, konstnärlig teaterscen, i och för sig, inga knarrande tiljor och dammiga ridåer, men det filmiska storylyftet uteblir.

Se mer. Tre oförglömliga Macbethtolkningar: ”Blodets tron” (1957), ”Macbeth” (Roman Polanskis från 1971), ”Macbeth” (med Ian McKellen) (1979).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt