Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-24 22:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/valkommen-till-jordens-undergang/

Bokrecensioner

I diktboken synas världens sönderfall

Bild 1 av 2 Fredrik Nyberg skriver fram sönderfallet som en hämnd.
Foto: Emelie Asplund
Bild 2 av 2 Fredrik Nybergs ”Ruiner”.
Foto: Norstedts förlag

I tjugotvå avsnitt skärskådar poeten Fredrik Nyberg världens sönderfall i diktboken ”Ruiner”.  Och utan att titta bort eller ens flacka med blicken. Det är ovanligt och stort. Mest av allt älskar jag när dikterna blir sångbara, skriver Athena Farrokhzad.

Det är många som besjungit sönderfallets nödvändighet för pånyttfödelsen. Den amerikanska poeten Rosemari Waldrop skriver till exempel att njutningen i förstörelsen är ett sätt att göra världen till sin och den spanska syndikalisten Buenaventura Durruti hävdade att borgarklassen lika gärna kunde spränga världen till ruiner innan de lämnade historiens scen.

I Fredrik Nybergs nya dikter återfinns många element från hans tidigare böcker. Också här trängs lupiner och mammor med Carl von Linné och Friederike Mayröcker. Men framför allt utvecklas den vittrande nedåtgående rörelse som gett namn åt samlingen. Redan på första sidan i ”Ruiner” framträder bilden av en hukande mänsklighet och veden i källaren som väntar på att förtära världen.

I tjugotvå avsnitt som antar olika former – och som ska åtföljas av fler i Nybergs kommande böcker – skärskådas sedan undergången som längtan, fullbordat faktum och ofrånkomlig framtid. Det är dikt som börjar i vissheten om ändlighet, där förödelsen inte längre kan bana väg för en ny början. Det som hotar att ta slut här är nämligen själva förutsättningen för liv.

Bokens jag fantiserar, som så ofta hos Nyberg, om sin egen stundande utplåning: ”Snart blir det kanske vår tur att bo bland råttorna”, ”När kommer vi som plundrat boet själva plundras” och ”Nu är naturens tålamod slutligen över.” I den förra samlingen ”Offerzonerna” från 2018 fanns en längtan efter en räkenskapens dag där de sista skulle bli de första: ”Tänk om allt gick sönder och blev rättvist.” Nu skrivs sönderfallet fram som en hämnd, snarare än som förutsättning för omfördelning.

Insprängt bland dikterna finns tre längre prosasviter. Två av dem, den ena om botanikern Linnés vedermödor och den andra om föreningen Underjorden (ytterligare ett namn för Forum/Klubben) är så referenstäta och mättade med mening att de blir tungrodda och inåtvända, nästan omöjliga att vistas i. Den tredje är en allegorisk berättelse om en familj som hemsöks av några mystiska besökare. Varje gång tar de med sig något – först bordsduken och tvättlinan, sedan fåren och fadern – tills ingenting längre återstår och världen som helhet är utarmad. Det är en häpnadsväckande modern myt, olik allt annat jag läst av Nyberg, som på nio sidor gör honom till en enastående prosaist.

”Ruiner” är något så ovanligt och välkommet som en bok som ingående skildrar världens förfall på dess egna premisser, utan att titta bort eller ens flacka med blicken. Undergången här fungerar inte som projektionsyta för egna begär, som språngbräda i en utvecklingsresa. Ruinerna är verkliga ruiner, inte symboler ämnade att bereda plats åt jagets trauman.

Fredrik Nyberg.
Fredrik Nyberg. Foto: Emelie Asplund

I en bok där alla katastrofer existerar samtidigt och skildras genom likartade grepp framträder kulturvärldens källarpatriarkat i samma ljus som nationalstatens språktestkrav och fossilkapitalismens globala ödeläggelse. Det som blir synligt i dikterna är framför allt systemet, snarare än erfarenheter av systemet. Den som skildrar är inte oberörd, men inte heller försatt i det akut livshotande tillstånd som fordrar förändring.

Enklare uttryckt: Det är en dikt som iakttar den strypta syretillförseln, snarare än en dikt som inte kan andas, och som därför måste avlägsna kniven/snaran/kängan från sin strupe. Därför finns något resignerat över den, ett slags determinism, som vore undergången ödesbestämd. En klimataktivist skulle nog hävda att föreställningen om historien som omöjlig att intervenera i är en del av problembilden. Nyberg skulle kanske åberopa en annan möjlig agens: ”Jag går min ruin till mötes”.

Mest av allt älskar jag när dikterna i ”Ruiner” blir sångbara. När de uppgår i den ljudburna lättheten, snubblar fram genom upprepningar och förskjutningar som på samma gång är humoristiska och brutala. Jag vet ingen annan som kan skriva så. Med en undran så genuin att den gränsar till det banala, samtidigt som den trycker på mänsklighetens smärtpunkt.

När jag pratar med några kollegor vars kärlek till Nybergs dikter fått dem att bilda ett informellt litterärt sällskap beskriver dem det som ”en säregen formmässig logik som överraskar i sådan utsträckning att man halkar och tappar fotfästet, bara för att plötsligt landa i att man inte bara förstår, utan fullt ut erfar diktens resonans i själen”. Ja, precis så stort är det faktiskt:

Kan lupiner lida

Min stora längtan och Min stora saknad

liksom Stiger och sjunker

Likt Begäret efter vatten

Som att först vinna och sedan förlora

Att känna fruktan är mycket enkelt

Och Avgrunden ställer så svåra frågor

En skriftlärd som snubblat utanför guldtemplets portar

fortsätter att blunda för Skräpet och röken

Och för Havet som fortsätter att stiga

i instabila bildningar

Faller oliverna i olivlunden likt äpplen till marken

Faller dadlarna i dadellunden likt äpplen till marken

Fruktpyramiderna i källaren ligger

i ruiner

Läs fler texter av Athena Farrokhzad och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt