”Världens bästa chef” är en fräck, feministisk käftsmäll på spanska

Spanska filmer som inte är gjorda av Pedro Almodóvar har blivit en raritet på svenska biografer. Fernando León de Aranoa, som gjort ”Världens bästa chef”, delar sinnet för underskruvad humor med sin mer kända landsman, men är lite mer konventionell i sitt berättande. Men eftersom han kryddar sin könspolitiska dramakomedi med en utsökt satirisk udd lyckas han ändå ge Almodóvar en rejäl match.

”Världens bästa chef” (”El buen patrón”) har gått fram som en slåttermaskin genom den spanskspråkiga världen och toppade sin segerturné med storslam på Goya-galan, Spaniens svar på Guldbaggen. Även Europeiska filmakademin, EFA, föll pladask för filmen som utsågs till bästa europeiska komedi i vintras.

Det är förstås svårt att misslyckas helt med naturkraften Javier Bardem, som kan spela allt från infernalisk Bondskurk och Woody Allen-charmör till värdig döende cancerpatient med samma grace och närvaro. Här är han i toppform i en rolig roll som en egocentrisk fabrikör någonstans i Spanien.

Julio Blanco har ärvt sitt företag, som tillverkar industrivågar, av sin far. Han behandlar sin personal med överlägsen faderlighet och betonar ständigt hur ”familjärt” företaget är. Gärna uppflugen på något högt, så att han verkligen kan titta ned på folk. Herr Blanco är helt enkelt fullständigt övertygad om att han verkligen är världens bästa chef ...

Det är naturligtvis ett kvalificerat självbedrägeri. I synnerhet som Blanco inte fattar att det inte är 50-tal längre. Att folk som blir uppsagda blir förbannade. Det gäller fram för allt den ensamstående pappan José som får för sig campa utanför fabriksgrindarna för att skrika ut sin protest över orättvisan. Hans ohejdade vrål får dynamiken i den diktatoriska företagskulturen att förändras. En snygg praktikant, som Blanco lägger vantarna på, tar också tillfället i akt att förskjuta maktpositionerna.

”Världens bästa chef” börjar lite trevande, men ha tålamod. Så fort maskineriet tar fart utvecklas León de Aranoas pigga dramakomedi till en driven drift med patriarkatet och blommar ut som en fräck, feministisk käftsmäll på smattrande spanska. Bardem tar villigt men också rätt kärleksfullt tillvara på alla de rätt pinsamma karaktärsdragen som hans rollfigur besitter; egocentrismen, kränktheten, omoralen under den moraliska polityren. Jag kommer förmodligen inte minnas ”Världens bästa chef” under resten av mitt liv, men det är originell underhållning som definitivt går utanför allfarvägarna

Se mer: Tre andra filmer med Javier Bardem i högform: ”No country for old men” (2007), ”Biutiful” (2010), ”Alla vet” (2018).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Helena Lindblad