Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-02 17:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/varldens-varsta-manniska-ar-arets-basta-film/

FILM | RECENSION

”Världens värsta människa” är årets bästa film

Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie spelar huvudrollerna i ”Världens värsta människa”.
Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie spelar huvudrollerna i ”Världens värsta människa”. Foto: Cannes filmfestival

Den norska stjärnregissören Joachim Trier knyter ihop sin ”Oslotrilogi” med en egensinnig romantisk komedi som rör sig mellan det rökringslätta och existentiella blytunga. Ett jazzigt triangeldrama av högsta klass som går rakt in hjärtat.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Då och då kommer det en långfilm som känns som att det här 126-åriga mediet – uppfunnet för att ses på stor duk i en nedsläckt salong, armbåge vid armbåge – trots allt har en skinande framtid. Norrmannen Joachim Trier har bara fem långfilmer i bagaget med den blixtrande smarta generationsskildringen ”Reprise” (2006) som startskott och den intensiva ”Oslo, 31 augusti” som plågad ”ta pulsen på den intellektuella medelklassen”-uppföljare. Jag var mindre tagen av Triers ojämna, engelskspråkiga utflykt ”Louder than bombs” men hoppade på tåget igen när den mörka, övernaturliga genreleken ”Thelma” dök upp.

”Världens värsta människa” far i en brant kurva tillbaka till Triers utgångspunkt. Det vill säga dagens snygg-Oslo och dess invånare som kämpar med att förstå sina livsval – infogade i en sent på jorden-kapitalistisk era. Närmare bestämt handlar det om tre personer.

I centrum finns smarta och snygga men konstant sökande Julie (nytända stjärnan Renate Reinsve). Hon är en sentida syster till många av de till synes fria kvinnosjälar som dansat genom filmhistorien, från Jeanne Moreaus Catherine i Truffauts bitterljuva ”Jules och Jim” till Marie Rivières Delphine i Rohmers ”Den gröna strålen”, Diane Keaton i ”Annie Hall” och Greta Gerwigs Frances Ha i Noah Baumbachs film med samma namn.

Julie hamnar ihop med den 15 år äldre och alltmer framgångsrika Aksel, spelad av Trier-favoriten och norsk films superstjärna Anders Danielsen Lie. Alla Aksels medelålders polare har barn och det vill nog han också gärna, även om hans seriekonst gärna går på tvärs med idén om borgerligt familjebygge. Julie tar sin tillflykt till den miljömedvetna baristan Eivind (Herbert Nordrum) och prövar ett annat liv – ännu längre bort från konventionerna för en A-student. Men var det rätt, var det sant att enbart vara lojal mot sina egna drömmar? Det är 10 000-kronorsfrågan...

Det till synes enkla men suveränt jazzigt spelade triangeldramat, som talas fram av en lite torrt avmätt berättarröst, har en lätt litterär touch (inte för inte anges Gun-Britt Sundströms ”Maken” och Philip Roths ”Portnoys besvär” som inspirationskällor i eftertexterna). Men ”Världens värsta människa” är samtidigt så mycket film som man någonsin kan begära i dag. Trier tar avstamp i den tidlösa, luftiga romantiska komedin som han pepprar med hudnära, passionerad och lagom skämmig intimitet. Men här finns också plats för en lagom liten dos politiskt inkorrekt satir och en allvarligt menad diskurs om konstens frihet. Extremt välskrivet från början till slut (manuset finns utgivet bokform på POV Books) om man vill dubbelkolla den träffsäkra dialogen.

Trier tar avstamp i den tidlösa, luftiga romantiska komedin som han pepprar med hudnära passionerad och lagom skämmig intimitet.

Här finns tyngdlösa förälskelsescener som man inte glömmer i första taget men också älskvärda vinkningar till gamla tider, som till exempel ett ”Iris shot”, en mörk cirkel som sluter sig som över en avgörande scen. Trier fortsätter ystert att leka på ett underhållande sätt med filmmediet under filmens gång. Här finns kanske framför allt en fantastisk showstopper där Julie låter sina känslor få så fritt spelrum att hela tillvaron fryses, utom hon och hennes älskade. Vid ett annat tillfälle får hallucinogena svampar hjälpa till att skapa visuellt lyft, bland annat i en avgörande och helt galen uppgörelsescen laddad med lika delar fadersuppror och åldersångest som däremot känns skärande modern.

Det är i skärningspunkten mellan det rökringslätta och det existentiellt blytunga som Trier förnyar en välanvänd genre och gör den till sin egen. En stark känsla för melankolisk musikalitet gifter ihop bilder och perfekt valda låtar (jag kan till exempel inte sluta lyssna på Art Garfunkels version av ”Waters of March” efteråt) som accentuerar blandningen av ljus och mörker.

Kanske mest Julie, men även Aksel kämpar på ett drabbande sätt med den svåra konsten att förbli rörlig, att inte stelna som människa. Det låter klyschigt men i händerna på Joachim Trier blir det en strid som går rakt in i hjärtat.

Se mer. Tre andra filmer med den mångsidige Anders Danielsen Lie: ”Personal shopper” (2016), ”22 july” (2018) och ”Bergman Island” (2021).

Läs intervju med Renate Reinsve: ”Det var inte sex för sakens skull”

Läs fler film- och tv-recensioner i DN

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt