”Vårsalongen har blivit en folkkär tradition”

I år sökte 4 135 konstnärer till Liljevalchs vårsalong, vilket är ett nytt rekord. Därmed var det totalt över 20 000 väsenskilda verk för juryn att ta ställning till.

– Man kan fråga sig varför så många konstnärer söker till Vårsalongen. En av anledningarna är att det har blivit en väldigt folkkär tradition, vilket vi vill att det ska vara, säger Isak Nilson, som är vice konsthallschef och juryordförande för Vårsalongen.

Nästan två tredjedelar av de antagna är kvinnor och åldersspannet är mycket brett, från 18 till 89 år.

– Vårsalongen ska ha en sådan väldig bredd. I salong två finns till exempel allt från måleri, akryl- och tuschkombinationer, kolteckningar, akvareller, olja – och verk som närmar sig serieteckningen i sitt uttryck, säger Isak Nilson.

Hur är det ställt med udda tekniker, slamriga järnplåtar och högljudda videofilmer, sådant som brukar dyka upp på Vårsalongen?

– Nja, men man kan säga att det är mycket lekfulla verk och mycket humor. Det är verkligen en salong i både dur och moll, tack och lov. Det finns hopp, ler Isak Nilson och tillägger att måleriet dominerar i år.

– Det är särskilt många bra teckningar i år, kanske har Jockum Nordström och hans lekfullhet spelat in, säger Isak Nilson och syftar på att konstnären är en av årets jurymedlemmar.

Första rummen i Vårsalongen bjuder på svenskt vemod och längtan, som sig bör. Mörka kalhyggen och frötallar av Mattias Fagerholm utförda med mjukgrundsetsning, jämte Marika Lindgrens nedsläckta landsvägar i Västerbotten och Leena Jokelas övergivna fotbollsplan, som saknar både spelare och lekfullhet.

I Bror Ingemar Karlssons verk ”Sagoland”, i akryl på duk, balanserar det mörka med hans svallande grönska som bokstavligen växer över människan bland alla bladen.

David Selander visar framtid och AI-genererade motiv med utomjordiska, ”Blade runner 2049”-lika, printar på dibond. En meteoritvärld som svävar högt över ändlösa sandvidder. Här heter konsten ”En förälder tar farväl”, ”En planet vaknar” och ”Svart kvadrat”.

– I jämförelse med förra året så ser vi inte särskilt många människor bland verken i år. Tätheten av människor har förbytts till en större ensamhet skulle jag säga, ett nordiskt vemod, säger Isak Nilson.

Maria Lundgren presenterar tre mycket annonslika bilder av Hemnetslag. De utgår från kusligt högaktuella nutidstitlar som ”Bopriserna sjunker”, ”Riksbanken höjer räntan” och ”Amorteringskravet”. Själva motsatsen till feelgoodkänslor.

Jini Hedblom gör med sitt konstverk ”MAHSA” en referens till 22-åriga Mahsa Jina Aminis död i Iran. Hedblom har skapat en väldig tår, formad i hästtagel och metalltråd, som är upphängd likt en enorm droppe svart hår i riktning mot groteska kvinnoförtryckare.

Isak Nilson säger att Vårsalongen, precis som vanligt, saknar en övergripande tematik. Men att oroligheterna i omvärlden märks särskilt i år.

– Omvärldens turbulens gör sig verkligen gällande i flertalet verk. Det är krig i Ukraina, korruptionsskandal i Brasilien, frågor om att leva i exil och flykt och protesterna i Mellanöstern, bland annat, konstaterar han.

– Men samtidigt finns det många koloristiska skildringar av naturen och särlingskonsten och det autodidakta tar en stor plats i år.

Júlia Lobosco har skapat ett verk som refererar till en korruptionshärva i Brasilien där högt uppsatta politiker och affärsmän gripits. Hon tecknar männen på en bil, som hon därpå tvättar bort.

Krigets Ukraina visar sig i Charlotta Grunewalds ytterst precisa bilder, utförda i tygapplikation med broderi. Verken föreställer utbombade hus, avsked på perronger och människor som evakuerats nergri tunnelbanan till skydd från bomber.

Stella Dieden Richter gräver upp sitt maffiga konstverk med klafsigt grova hjulavtryck från våt lera förstenad i epoxy. Annika Anderssons tredimensionella textilskulptur ”Landskap i förbindelse” är gjord med uråldrig japansk shiboriteknik. Den kraftfulla skapelsen är en väv av garn, ull och silke som inspirerats av svart aska och lava.

I skulpturhallen visas Jenny och Jens Brandt Grönbergs väldiga och färgrika video ”Parking lot smile”. En särskilt hoppfull upplevelse som lyser i högblanka kulörer.

Jemina Asp Zayed har i sitt verk ”Gemensamma drömmar” tagit hjälp av sju nerslitna ytterdörrar i trä som staplats upp till ett mycket högt korthus. Det hela ser stabilt ut, men korthuskopplingen vittnar om potentiella risker.

– Jag tror på det folkliga och bredden i mixen här. Lite tokiga grejer, vackra grejer, stora grejer, men också små, det är ett smörgåsbord av konst på, säger Mårten Castenfors som varit chef för Liljevalchs i femton år.

Årets svalaste konstupplevelse på Vårsalongen står Cristian Quinteros Soto för. Han har skapat en videodokumentation när fem nakenbadare vadar ut i en iskall fjällsjö. ”Badsäsongen. Abisko” är elva kalla minuter lång och konstnären vill motverka fördomar om kroppar och avdramatisera det oklädda med verket.

Heléne Anderson har byggt mycket stadiga lyxväskor, i blankt stengods. De heter ”Coco”, ”Laglig krokodil, ”Grace”, ”Louis” och ”Queen Elisabeth”.

Ett särskilt unikt verk har i år skapats av Stockholmshunden Mårten, som uppges vara autodidakt. Bidraget ”Vintern 2021/2022” bygger på att Mårten under två år burit hem borttappade vänster- och högerhandskar. Ett trettiotal totalt. Handskar som hans anonyme ägare nu har skapat en festlig installation med.

Mårten Castenfors tar med årets Vårsalong adjö från Liljevalchs. I stället ska han vara med och skapa ett museum och ett keramiskt center i Höganäs. Han är övertygad om att den årliga konstsalongen på Djurgården kommer att ”överleva oss alla”.

– Salongen har funnits sedan 1921, med sina upp och nedgångar. Men i dag drar den ju över 100 000 besökare varje år, och det kommer den fortsätta att göra, säger han.

– Även om det är krig i vårt närområde, pandemier och elkris och allt vad det är, så är ju den här konstutställningen den enda som många besöker årligen.

Läs mer: Birgitta Rubin: Här är de sex bästa utställningarna just nu