Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-06 19:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/vesna-prekopic-litteratur-kan-verka-som-den-basta-spegeln-nar-man-mar-som-samst/

KULTURDEBATT

Vesna Prekopic: Litteratur kan verka som den bästa spegeln när man mår som sämst

Alla förlossningar är inte lyckade.
Alla förlossningar är inte lyckade. Foto: Patrick Pleul/TT

Kanske underanvänder vi ordet trauma. Att föda barn är normalt, det är hur barnafödandet går till som är det traumatiska. Vesna Prekopic svarar på Greta Thurfjells artikel om förlossningar som vår tids skräcklitteratur.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

”Fungerar skrivandet som ett alternativ till att lägga sig på divanen? Kan det vara terapeutiskt också för läsaren, som kanske gått igenom samma sak och med ljus och lykta söker igenkänning?”

De här intressanta frågorna ställer Greta Thurfjell i sin artikel ”Berättelser om förlossningar är vår tids skräcklitteratur” (DN 20/11), om de skönlitterära böcker om barnafödande och alienerat moderskap som hon kallar en förlossningstraumagenre. För mig är svaren självklara. Ja, det är både ett billigare och mer tillgängligt alternativ till divanen. Den sorg, vrede, lycka och avund vi känner, känner också andra. Och självklart ska kvinnliga erfarenheter ta plats i kulturen

I sin artikel intervjuar Greta Thurfjell litteraturkritikern och psykologen Mikaela Blomqvist. ”Jag tror inte på litteraturen som spegel”, säger hon och det förvånar mig. Litteraturen kan ju verka som den kanske bästa spegeln när man mår som sämst. Det är plågsamt att inte fungera enligt mallen. För att inte gå under av vanmakt, självförakt, skam och skuld håller man tyst om det mest förbjudna. Vad är jag för slags kvinna som inte ens klarar att föda ett barn? Du är som jag, säger litteraturen.

Mikaela Blomqvist tror inte på romanskrivande som traumabearbetning, eftersom hon anser att begreppet trauma bör reserveras för ”erfarenheter av krig eller mycket våldsamma händelser, som allvarliga olyckor, mordförsök och så vidare.”

Jag kan hålla med om att många ord över- eller felanvänds: Kränkt, ångest, trauma, deprimerad. Men kanske underanvänder vi just ordet trauma. Att föda barn är normalt, det är hur barnafödandet går till som är det traumatiska. Inte är det väl fel att till exempel beteckna en graviditet som slutar med ett dödfött barn som ett trauma, även om händelsen kanske snarare skulle kategoriseras som livslång sorg.

Resonemangen kring litteratur som traumabearbetning får mig att tänka på de ämnen som saknas i bokfloran. Som våldet i skolan. Det är möjligt att det inte kan klassas som trauma i strikt klinisk bemärkelse, men det som många rektorer och lärare systematiskt utsätts för borde ändå kunna kallas det.

Jag har själv försökt formulera mig litterärt kring det som för mig blev ett trauma och som varade i två år efter att jag hade lämnat den skola där jag arbetade som rektor och där unga utsatte mig för hot och våld. Jag hittar faktiskt inget bättre ord än trauma för upplevelsen att ha en 13-årings knytnäve några centimeter från ansiktet, att känna vinddraget av en biljardboll som missar min högra tinning, att ha det yttersta ansvaret för både personal och elever men att inte kunna säkra tryggheten.

Mina första försök var inget annat än terapeutiskt skrivande, en febrig ordkaskad sprungen ur ångest och känslan av att vara värdelös. Mina senaste försök har sakta börjat närma sig något som skulle kunna betraktas som litteratur. Något som någon annan skulle kunna känna igen sig i, och kanske må lite bättre av. Jag vet i alla fall att jag hade behövt läsa andras erfarenheter av våld från elever mot personal för att förstå att jag inte var ensam i världen med detta.

”Inte ens om jag fick en roman på mig skulle jag kunna fånga det jag förstod under dagarna på BB. Det kanske är det som är problemet – för de verkligt mystiska erfarenheterna finns inget språk”, avslutar Greta Thurfjell sin artikel.

Nej, de rena, djupa upplevelserna av livet är nog alltid subjektiva, även om vi kan dela dem med varandra på ett ytligt plan. Och det är ju det som är storheten med litteraturen. Den kommer att hitta ett sätt att tala till oss, högt på bokraderna eller tyst mellan dem.

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Böcker
Skolan

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt