Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-24 21:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/wera-von-essen-sa-kan-litteraturens-hjaltar-skapa-det-nya-arets-drommar/

Kultur

Wera von Essen: Så kan litteraturens hjältar skapa det nya årets drömmar

Modernt oblomoveri med laptop i knät?
Modernt oblomoveri med laptop i knät? Foto: fabio camandona / Alamy Stock Photo

Denna vecka börjar arbetsåret för många. Men hur skulle en alternativ tillvaro te sig, baserad på kontemplation och eftertanke? Wera von Essen hämtar inspiration från några av den klassiska litteraturens dagdrömmare.

Varför ligger jag återigen på soffan när jag skriver, det är som om jag bara kan skriva härifrån. När jag sitter vid skrivbordet kan jag utföra saker, men inte riktigt tänka, det vill säga drömma, det vill säga skriva. Vardagsspråket fyller alltid i någonting, begripliggör, det är så här därför att det är så här, ja, så är det. Men vid dagens slut, eller i semesterns öppning, förändras tankar och idéer jag haft, de löses upp och blir till andra, mer sanna former, de kommer tillbaka till mig i egen rätt. Ett tillstånd som man kan kalla för kontemplation.

Många anser nog att detta tillstånd är eftersträvansvärt, men det stannar ofta på en abstrakt nivå. Att verkligen ägna sig åt kontemplation är en disciplin och få är så lyckligt lottade att de erfar den i sitt dagliga liv. Som psykoanalytikern Eric Fromm skriver i ”Kärlekens konst” (1956) är det moderna livet uppdelat i lönearbete med åtta timmars arbetsdag och så konceptet fritid, en trötthet till följd av arbetets dränerande logik, som lindras med underhållning av olika slag. Fromm argumenterar för vikten av koncentration, för en mer kreativ sorts arbete: hantverk, mellanmänsklighet, intellektualitet, som blir belönande i sig själva, som till och med innefattar en form av vila. I stället för ett nödvändigt ont som man måste fjärma sig från vid dagens slut. Koncentration ligger nära kontemplation, det behövs mycket fokus för att göra rum åt en annan sorts ansträngning, eftertänksamhetens, speciellt i en accelererad kultur som vår.

Man kan fråga sig om drömlivet i så fall är ett både kontemplativt och koncentrerat motstånd, kanske det sista vi har kvar. Som filosofen Kate Larson skriver i essän ”Här kan ingenting bevaras” definierade redan Aristoteles drömmarna som mellanrummet mellan människan och det gudomliga. I det rummet uppstår en förmedlande närvaro. Under 1900-talets början försökte läkaren Sigmund Freud placera denna närvaro i en naturvetenskaplig kontext för att undersöka psykiskt lidande. Länge hade drömlivet varit omhändertaget av religion och litteratur, i viss mån filosofin, till exempel hos Emerson som påtalade det demoniska hos natten.

I dag, konstaterar Kate Larson, blir sömnens politiska och moraliska dimension en viktig fråga eftersom vi med konstteoretikern Jonathan Crays ord lever i en 24/7-kapitalism. Det vill säga en konstant produktivitet, där gränsen för arbete och vila suddats ut och den digitala utspriddheten aldrig upphör. Sömnen blir i detta avseende något värdelöst, ett störande avbrott. I Lyra Kolis senaste roman ”Blödningen” finns en karaktär som heter Kim, som i lajvsammanhang, en sorts rollspel, kallar sig själv för The Worthless, den Värdelösa. När han får frågan varför svarar han att det endast är det värdelösa som står utanför utbytbarhet.

I dag blir sömnens politiska och moraliska dimension en viktig fråga eftersom vi med konstteoretikern Jonathan Crays ord lever i en 24/7-kapitalism

En annan litterär karaktär som beskrivits som värdelös är den ryske författaren Ivan Gontjarovs sovande antihjälte Oblomov. Romanen med samma namn gavs ut 1859, tre år före livegenskapens avskaffande i Ryssland. Eftersom Oblomov var en adelsman med hundratals livegna och låg och drömde om sitt gamla gods hela dagarna skapade boken stor debatt när den kom ut. Ryssland befann sig dessutom mitt i mötet med den västerländska moderniteten, vars förnuftsarv och individualism väckte frågor om det egna landets väg framåt.

Ivan Gontjarov hade själv rest runt i Europa och man undrade hur hans roman ställde sig – var Oblomov en beskrivning av adelsmannens oförlåtliga lättja eller fanns det en särskild kärlek till den sortens människor, de som ingenting uträttar, de vars inre liv tagit över nästan helt? Oblomov, även kallad Ilja, bor med sin betjänt Sachar i en lägenhet i Sankt Petersburg. Hans dagar består i att vakna för att hitta en anledning att somna om. Han klär helst inte på sig utan går omkring i morgonrock. Han sover och drömmer i ett par hundra sidor.

Så kommer hans halvtyske vän Andrej Stoltz på besök och får honom att temporärt stiga upp och gå ut i världen. Varpå Oblomov möter den unga Olga som sjunger arian ”Casta diva” ur Bellinis opera ”Norma” för honom och han väcks ur sin slummer; de blir förälskade. Här ges en rafflande och rörande beskrivning av förälskelsens förlopp, och romanen var i Ryssland lika omtyckt för sin gestaltning av kärleksrelationen som för sin passivitetstematik. Tyvärr varar relationen inte särskilt länge, Oblomov faller tillbaka i gamla mönster, och Olga gifter sig sedan i stället med Stoltz.

Oblomoveri blev ett begrepp för inåtvändhet och lättja, men denna romankaraktär är långt ifrån ensam om att förkroppsliga den livsoduglige mannen i rysk 1800-talslitteratur. Till exempel förekommer han i Alexander Pusjkins ”Eugene Onegin” (1823–32), Michail Lermontovs ”Vår tids hjälte” (1840) Ivan Turgenjevs ”Rudin” (1856), Fjodor Dostojevskijs ”Onda andar” (1872), och Tolstojs ”Krig och fred” (1865–69).

Ivan Turgenjev skrev dessutom boken ”En överflödig människas dagbok” (1850) vars titel blev den allmänna benämningen på den här typen av maskulinitet. Det rör sig om en karaktär som kan liknas vid den byronska hjälten. Han upplever sig som alienerad och hamnar ofta i destruktiva situationer, till exempel dueller. Han finner inte någon plats i samhället, ett samhälle som man måste förstå som mycket splittrat. Ryssland hade inte haft någon smärre kontakt med väst, och 1800-talets möte med nya värderingar och ett avancerat samhällsbygge skapade en tudelning hos den ryske överklassmannen. Det fanns även en teologisk problematik, eftersom den katolska och protestantiska världsbilden skiljer sig från den ortodoxa i det att grekisk filosofi flätats in i de förstnämnda, varför man med hjälp av förnuftet anser sig kunna säga en hel del om Gud. Ortodoxin har å sin sida en apofatisk, det vill säga negativ teologi, där andligheten blir en sfär bortom det språkliga.

Oblomov må vara och regressiv, men Gontjarov låter honom förbli mycket älskvärd

Det skapades en djup klyvnad hos 1800-talets ryska intelligentia. Å ena sidan längtan efter att bevara den religiösa skönheten och det uråldriga, å andra sidan en vetskap om europeiska länders oerhörda försprång. Oblomov förkroppsligar allt detta i sitt drömmande. En vacker passage i romanen heter just ”Oblomovs dröm”, den beskriver hans idealism, ett romantiserat gammalt Ryssland med storgodsets bekymmerslösa dagar, där alla är vänliga och blomstrar tillsammans i harmoni. Och så omgivningens inbrott, han måste vakna och han måste framför allt göra något av sitt liv. Vännen Stoltz blir ett typexempel på europeiskt inflytande, hans tyske far har lärt honom allt om jämnmod, måttfullhet, att vara sin egen lyckas smed, att arbeta träget och att inte ryckas med av sina känslor. Den ryska modern däremot, jämrar sig av leda varje gång hon besöker Tyskland, hon finner allting så stelt och ingenjörsmässigt där. Som om tysken kan allt utom att leva.

Oblomov må vara lat och regressiv, men Gontjarov låter honom förbli mycket älskvärd. Det heter att han har en kristallklar själ, att hans hjärta är rent som guld. Både Olga och Stoltz håller av honom ända till slutet. Det är svårt att dra någon moralisk slutsats kring den här antihjälten, men om Oblomovs sovande och drömmande var en reaktion på den västerländska modernitetens krav på produktion och funktionalitet har kanske vår tids utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar gett honom rätt. Den amerikanska författaren Otessa Moshfeghs roman ”Ett år av vila och avkoppling” beskriver en överklasskvinnas självsövande med hjälp av tabletter. Ett senmodernt oblomoveri på Manhattan i New York, där hon försöker sova sig bort från sorger och krav.

Vi drömmer halva livet. Vi drömmer redan i livmodern. Sömnens och drömmarnas värde borde ses som negligerbart. Kritikern Mikaela Blomqvist skriver i en essä om Ingeborg Bachmanns författarskap att när dennas samlade verk ”Male Oscuro” gavs ut 2017 väckte det invändningar i den tyskspråkiga världen eftersom anteckningarna var av så pass privat karaktär. Förlaget försåg utgåvan med en lång och ingående kommentar, som främst argumenterar för att de drömmar som Bachmann beskriver i anteckningarna även finns med i romanen ”Malina (1971).

Ett erkännande av kraften i författarens – och i förlängningen människans – drömliv, som av etiska skäl blir viktig att skydda

Detta visar på ett erkännande av kraften i författarens – och i förlängningen människans – drömliv, som av etiska skäl blir viktig att skydda. Här kommer jag att tänka på min väninna S, som för ett tag sedan hörde av sig till mig angående en av sina drömmar. Hon sa att jag absolut inte fick skriva om den i något kommande verk. Det var ingenting annat av det hon genom åren sagt, eller gjort, som hon oroade sig för att jag skulle skriva om, bara drömmen. Ja, kanske är drömmar den mest intima informationen, trots, eller på grund av att man inte rår för dem.

I dag har begreppet transparens blivit mycket mer än ett modeord, det rymmer en mångfacetterad och komplex, digital, estetisk, arkitektonisk, politisk och själslig övervakning där människans inre ska vara som ett öppet kontorslandskap, utan mysterium. Det får mig att undra: hur återupprätta det kontemplativa och samtidigt delta i och tro på ett offentligt samtal? Går det att delge något intimt utan att det genast blir till salu? Kan hjärtat bryta igenom allt?

I stället för att försöka svara avslutar jag denna text, utan slutsats. Värdelös. Från soffan.

Läs fler essäer av Wera von Essen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt