Det är märkligt hur en del av Anders Zorns målningar framstår som samtida, trots att han målade dem för mer än hundra år sedan. Ta exempelvis den stora akvarellen ”Sommarnöje” från 1886. Den ingår i Nationalmuseums stora exposé som just öppnat, med ett års fördröjning på grund av pandemi, med anledning av att det i fjol var 100 år sedan Anders Zorn dog.

I hans målning väntar en kvinna, Emma Zorn som ofta var modell åt maken, på att kliva ner i ekan som en man, lotsen Dahlström, är på väg att förtöja. Om vi bara ger deras kläder ett modernare snitt finns det egentligen inget som säger att den lite kylslagna sommarscenen inte kunde utspela sig i dag. Ekan kan vara kvar, även om en motorbåt numera skulle vara ett vanligare färdmedel i skärgården.

I Zorns bildutsnitt ligger tonvikten på den mästerligt målade vattenytan och med mannens blick riktad mot betraktaren blir motivet som ett snapshot taget med mobilkamera, om liknelsen ursäktas. Finns det målare med Zorns handlag i dag? Internationellt har belgaren Michaël Borremans något av samma fuktiga färgbehandling och i Sverige finns Lars Lerin och Karin Broos, som båda är tekniskt drivna konstnärer. Men trots att varken Lerins flödande akvareller eller Broos fotografiska realism når den elegans som Zorn excellerade i så hade några av deras verk i utställningen öppnat för en dialog om likheter och skillnader mellan nu och då.

Nationalmuseum väljer tyvärr bort alla former av jämförelser i ”Zorn – en svensk superstjärna”, både med nutida och dåtida konkurrenter. Det brukar annars vara ett välkommet inslag som ger besökaren lite perspektiv i utställningar av detta slag, men nu får Zorn breda ut sig i helfigur med drygt 200 verk.

Museet har valt en traditionell kronologisk hängning, varierad genom tematiska nedslag. Koncentrationerna av näraliggande verk skapar en intressant rytm i utställningen, och ljuset faller ofta på Zorns arbetsprocess.

Speciellt drabbande är väggarna med den ståtliga ”Natteffekt”, där en prostituerad kvinnas röda klänning sveper genom målningen, som visas tillsammans med några mindre skisser och strax intill ”Omnibus” med förstudier. Här stirrar en kvinna trött framför sig på bussen, och liksom i ”Impressions de Londres” visar Zorn upp en sällsynt observationsförmåga både i fråga om det pulserande stadslivet och dess begynnande alienation.

Här finns också ett stort antal av hans uttrycksfulla etsningar, med skurar av streck som bygger bilden, och de bekanta hembygdsmotiven från Dalarna och andra genrebilder från resor i Spanien och England. Samt kabinett med häpnadsväckande djurmålningar och en vägg med små oemotståndliga havsskisser. Renodlade vattenvyer och himmelshorisonter.

Mer problematiska i dag ter sig Zorns målningar av nakna kullor och modeller som han lite nedsättande – eller ursäktande – kallade för ”ljusproblem”. De rätt oskyldiga poserna är på samma gång sexualiserade och ”dött kött”, som Inger Fredriksson benämnde dem i en kritisk essä från 1984. Hon saknade en psykologisk relation mellan konstnär och modell, vilket jag till viss del kan känna av även i Zorns porträtt, som utställningen visar många av.

Det var ju genom porträttbeställningar som Zorn snabbt skapade sin ryktbarhet som konstnär i Sverige, Paris och London, liksom i USA, dit han reste flera gånger. Porträttmålningarna uppvisar en samtidig närvaro och distans, och har ofta ett officiellt drag som väl följer med uppdragens karaktär. Många porträtt är fullt trovärdiga men få förtroliga. Zorn fokuserade hellre på yttre attribut och glänser i återgivningen av tyger, ljusspel och slingor av cigarrettrök. Studera också hur han bara genom nyanser av grått och svart skapar texturer och bilddjup. Flertalet porträtt är magnetiska och de avbildade ringas skickligt in av till synes snabbt upplagda penseldrag och färgfläckar.

Utställningen inleds och avslutas med två stora självporträtt. I det första visar han sig i ateljén med paletten redo i handen och modellen kurande i bakgrunden. Och i det andra, ”Självporträtt i rött”, målat bara några år innan han dör och ironiskt återgestaltat i ett fotografi av Peter Johansson häromåret, är han iklädd finkostym och håller en cigarett i handen. Konstnärens symboler behövs inte längre.

Båda dessa målningar utstrålar pondus och självförtroende, drivande egenskaper hos Anders Zorn, vars fascinerande konstnärskap fortfarande engagerar.