Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 01:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/alla-har-ratt-till-en-sa-vardig-dod-som-mojligt/

Ledare

Alla har rätt till en så värdig död som möjligt

I väntan på slutet. Foto: Britta Pedersen

2/9 2019. Alldeles för många försummas under sin sista tid i livet. Den palliativa vården måste bli bättre.

Det framstår nog för de flesta av oss som den yttersta skräcken: att dö ensam, i smärta och kaos. Ändå är detta verkligheten för förskräckande många svenskar i dag – trots att det inte skulle behöva vara så. 

I den nya årsrapporten från Svenska palliativregistret framgår att vården av döende människor varierar stort beroende på var i landet man bor. 

”Vi kan se att i Stockholm får nästan 30 procent av dem som avlider tillgång till någon typ av specialiserad vård, hemsjukvård, slutenvård eller konsulttjänster. Men i Gävleborg, Blekinge och Kronoberg är det färre än 10 procent av dem som avlider som får tillgång till sådan kompetens”, säger Staffan Lundström, överläkare på Stockholms sjukhem och forskningsansvarig för rapporten (Ekot, 29/8).

Och inte heller de bästa siffrorna – 30 procent – är särskilt imponerande. Enligt tidigare beräkningar borde hela 80 procent av de döende egentligen komma i fråga för palliativ vård.

Till sådan hör lindring från smärta och andra besvärande symtom och läkemedel vid behov. Vård i livets slutskede fokuserar mer på individernas önskemål än annars, och ges också i största möjliga mån på den plats där de själva känner sig trygga och vill vara. De har sällskap hela tiden, så att de slipper vara ensamma. Det ingår också att de närstående informeras om situationen och även de erbjuds stöd.

Så blir det tyvärr inte för de flesta.

Döden går inte att effektivisera eller rationalisera.

”Många av oss dör på äldreboenden eller på korttidsboenden, det byts personal hela tiden och det finns inte läkemedel att ge vid svåra symptom. Den boende och de anhöriga har inte heller informerats om att det handlar om att det är den sista tiden i livet. Då blir det stor osäkerhet och rädsla”, säger Staffan Lundström. 

I praktiken åsidosätts alltså många gånger till och med det mest grundläggande, nämligen en chans att få ta farväl efter ett helt långt liv.

Tidigare forskning visar att även den medicinska biten är eftersatt och lämnar en hel del att önska. För få av de döende får hjälp med smärta, andnöd och ångest, det framgick i distriktssköterskan Sofia Anderssons doktorsavhandling häromåret. Och som Socialstyrelsens genomgång visat är det personer över 80 år som får de allra mest sporadiska insatserna.

Det här duger inte. 

Utbildning i palliativ vård ingår i dag visserligen i både läkarutbildningen och sjuksköterskeutbildningen, men i vilken utsträckning varierar, och fortbildningen är också av skiftande omfång och kvalitet. 

Här krävs helt enkelt ett samlat, nationellt grepp. Värmland, som för några år sedan hade de absolut sämsta siffrorna i hela landet, löste exempelvis problemet genom att inrätta särskilda ombud som har övergripande ansvar för frågan på sina respektive arbetsplatser.

Men allt ordnar sig inte med hjälp av utbildning. Det krävs också att man faktiskt avsätter personal, tid och resurser för personer som befinner sig i livets slutskede. Döden går inte att effektivisera eller rationalisera, den låter sig omöjligen klämmas in på 15 minuters bestämd tid, när det passar schemat. Den är en process.

Och att dö är svårt, blotta vetskapen i sig kan inge ångest och är dessutom ofta förenad med smärta och sorg. Men det finns saker vården kan göra också sedan en patient är bortom bot: den kan lindra, och trösta. Ett så värdigt slut som möjligt ska inte vara en fråga om tur, det ska tillkomma alla.