Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Blåögdheten drabbar samhällets mest utsatta

För vissa är 500 resor i rullstolstaxi för mycket. För andra betyder det att en redan begränsad livskvalitet slås i spillror.

Kanske kan berättelsen om missbruket av rullstolstaxi fungera som en liten pedagogisk saga för den som vill lära sig om hur naiva svenska välfärdssystem utformas och faller. 

Det är alltid samma procedur. Det börjar med ett generöst system med för få regler och kontroller som – superöverraskande – resulterar i missbruk. DN har berättat hur tio personer med rätt till färdtjänst på kort tid åkte rullstolstaxi för mer än 20 miljoner kronor. Den som toppade listan gjorde 7 522 resor på 16 månader. 

Lika välkänt är vad som händer därefter. För hur reagerade landstingets trafikförvaltning i Stockholm på denna otäcka nyhet? Jo, genom att i panik begränsa resorna drastiskt – för alla. Det spelar ingen roll hur personens liv och behov ser ut, nu ska alla klara sig på som mest 500 resor om året, lyder beslutet.

En av personerna som står på listan över frekventa taxiresenärer är en svårt funktionshindrad 31-årig man. Hans mamma Jeanette Engblom vill ge sonen upprättelse: han är ingen fuskare. Däremot har hans assistenter utnyttjat honom.

För 31-åringen kan inte kommunicera med ord, inte äta själv och definitivt inte beställa några taxiresor. Han har dubbelassistans dygnet runt. 

När taxiresorna nu granskats närmare uppstår därför en rad frågor. Exakt när fanns det tid för honom att äta när så stor del av dagen tillbringades i en bil? Vad har han haft för sig under alla turer till shoppingcenter och lekland? Suttit kvar i bilen? Assistenterna tycks helt enkelt ha använt honom som alibi för att kunna ta taxi till platser de själva velat befinna sig på. ”De har också erkänt att de ibland åker till hamburgerrestauranger och äter – och låter min son titta på”, berättar hans mamma om assistenterna.

Assistansbolaget svarar med en axelryckning. Det gick ju bra ändå, för dem. Ingen har gjort sig skyldig till något brott, vad det verkar. 

Men alla klarar sig inte lika helskinnade ur den här historien. För vad betyder 500 resor om året för den vars livskvalitet är beroende av dem? ”Det kommer att bli problematiskt när det blir vinter, med isen och snön. Han har fem olika aktiviteter i veckan som har med hans habilitering att göra – kommer hans resor att räcka nu?”, undrar Jeanette Engblom.

Hade det här varit första gången ett välfärdssystem kördes i full fart in i en vägg hade det väl varit en sak. Men det är det inte.

Så lyckades man först skapa en bransch där assistansersättningen blev ett sätt för mer eller mindre kriminella att mjölka skattebetalarna på pengar – för att sedan i panik börja skära ner så till den grad att barn som behöver hjälp för att andas, för att äta, inte fått rätt till stöd. På samma sätt skapade man ett system där det visade sig att lotsar som skulle hjälpa nyanlända in i samhället kunde använda tiden till att rekrytera till IS. Varpå alla lotsar kastades överbord.

Det vore skönt om vi en gång för alla kunde slå fast: Att utforma välfärdssystem utifrån blåögdhet är varken godhjärtat eller generöst, det drabbar de mest utsatta. 

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.