Amanda Sokolnicki: Folkhälsomyndigheten borde inte avfärda solidaritetshandlingar

Det är en sak att Folkhälsomyndigheten avstår från att införa åtgärder. Det är något annat att kritisera dem som tar ansvar. Som försöker bidra.

Jag förstår vad statsepidemiologen Anders Tegnell far efter när han är kritisk till att människor nu arbetar hemifrån. Det finns nämligen en jämlikhetsaspekt i detta, påpekar han i en intervju med Expressen (11/3), efter att Spotify meddelat att företagets anställda inte längre ska komma in till kontoret.

Tegnell menar att det kan finnas skäl att ta med sig jobbet hem ”i delar av världen där man har mycket smittspridning, som Italien i dag”. Underförstått: till skillnad från här. ”Det är ju vissa grupper i samhället som kan göra på det här viset, men inte alla”, påpekar han och understryker att alla ska ha ”samma chans att hålla sig friska”, att det är en jämlikhetsfråga.

Han tycker därför att man ska tänka igenom konsekvenserna innan man fattar ett beslut om att skicka hem de anställda, ”inte minst om man är en myndighet eller stort företag”.

Men låt oss då tala om konsekvenserna. För Tegnell har förstås helt rätt i att många av de företag som nu uppmanar anställda att arbeta hemifrån också har en privilegierad position – att det finns en klassdimension i vilka arbeten som är lätta att ta med sig hem och inte.

Men att vara försiktig är allt annat än ett uttryck för ojämlikhet. Om det nya coronaviruset sprider sig och drar med sig stor förödelse kommer det inte att vara personer med tjusiga titlar som först blir av med jobbet. Inte heller kommer det att vara unga och starka personer som drabbas hårdast av sjukdomen.

Om det nya coronaviruset sprider sig och drar med sig stor förödelse kommer det inte vara personer med tjusiga titlar som först blir av med jobbet.

Bara genom att hålla sig hemma undviker man att smitta andra – som inte har något annat val än att ta sig till arbetsplatsen via de vanligtvis trånga tunnelbane- eller spårvagnarna. Och bara genom att begränsa spridningen kan man bidra till att färre personer som inte har råd att bunkra mat och toalettpapper hamnar i karantän.

Detta är också ett exempel på att Folkhälsomyndigheten fattar beslut utifrån avväganden som borde vara en fråga för politiker. Jämlikheten är inte en uppgift för en statsepidemiolog.

Tegnell uppmanar dessvärre också myndigheter att tänka på det här sättet. Men statens olika aktörer har ett särskilt ansvar att undvika smittspridning, och visa det privata näringslivet vilket allvar det rör sig om. Nu har i stället enskilda företag gått före – och fått kritik.

Varje individ, företag och offentlig institution har ett ansvar att göra sitt bästa för att viruset ska få så små konsekvenser som möjligt. Det är inte ett uttryck för ojämlikhet, utan en solidaritetshandling.