Året var 2015 och i slutet av november vände allt. Stefan Löfven hade samlat journalister för att tala om att hans Europa behövde bygga murar – flyktingkrisen hade blivit ohanterlig. Åsa Romson upprepade budskapet med tårar i ögonen.

De efterlyste ett andrum. Men det var inte till för människorna som kippade efter andan efter den långa flykten till Europa. Det var ministrarna själva som behövde andrummet – för att kunna hantera, rätta till och styra upp det som var på väg att rämna. In Sweden we have a model, och den kände sig kvävd. Så hur förvaltades då andrummet?

Uselt, kan vi slå fast så här i efterhand. De senaste tre åren har politiker tävlat om att be mest innerligt, närmast underdånigt, om ursäkt för att de inte stoppade invandringen tidigare, mer, hårdare. Men var är slutsatserna av att det inte ens då – när 160 000 människor plötsligt stod på tröskeln till arbetslöshet och skriande bostadsbrist – blev tal om några avgörande reformer?

De efterlyste ett andrum. Men det var inte till för människorna som kippade efter andan efter den långa flykten till Europa.

För flyktingkrisen berättade inte bara något om svensk invandringspolitik. Lika mycket var den en påminnelse om vad som inte fungerade vare sig före eller efter den hösten.

100 miljoner kronor per dag. Det är prislappen för att ha en så dåligt fungerande bostadsmarknad – bara i Stockholmsområdet, enligt Stockholms Handelskammares beräkningar (SvD 18/11). Ändå är det sannolikt en struntsumma i jämförelse med vad som i framtiden kommer att beskrivas som att Sveriges underklass aldrig kom in på arbetsmarknaden. Kalkylen är explosiv: Vi har en välfärdsstat vars legitimitet och själva konstruktion kräver att människor arbetar och bidrar för att också ha tillgång till klassrum, förlossningssalar och en professionell poliskår.

Men då måste de också få chansen. Och för att komma dit krävs reformer på bostads- och arbetsmarknaden.

De slutsatserna tappades bort någonstans mellan alla utspel i kampen om vem som kunde vinna tillbaka flest sverigedemokrater.

Så om politiker nu insisterar på att be om förlåtelse: Var är de röda ursäkterna för att man vägrade avveckla en modell som i praktiken är ett försvar av medelklassens arbeten och bostäder? Vars krav på höga löner och subventionerade hyror hindrar en alltmer etnifierad underklass från att etablera sig i samhället. Och var är förresten högerns ursäkter för att man varken i regeringsställning eller i opposition var beredd att säga att det samhälle man strävade efter inte bara innebar att väljare kunde bygga om köket billigare, utan också behövde betala mer för sin bostad? Var var de obekväma, nödvändiga beskeden?

De som inte bara drabbade människor på flykt.

Att säga till väljarna att subventionerade lån inte kan fortsätta i all oändlighet är förstås inte roligt. I synnerhet inte för partier som upplever att väljare redan lämnar dem i vredesmod. 

Likaså kan det framstå som obehagligt att meddela att lägre löner måste tillåtas för att fler ska kunna få ett jobb. Att just liberala skribenter ska föreslå detta brukar dessutom reta upp vänstern som tycker att ni kan väl ta den typen av jobb själva då, om de är så jäkla bra. Men det är just det människor gör.

Det förstår man om man tittar närmare på landets egenföretagare. En studie från förra året (Ekonomisk debatt, 2017:1) visar att dessa ofta är personer som i brist på andra jobb har skapat ett själva. Egenföretagare har nämligen mycket lägre inkomster än andra, och skillnaden ökar över tid. Snittlönen i studien motsvarar 15 500 kronor i månaden. 

Var var de obekväma, nödvändiga beskeden? De som inte bara drabbade människor på flykt.

Så hur kommer det sig att människor driver företag under de här förutsättningarna? Till löner som i den politiska debatten avfärdats som skamliga? För att alternativet sällan är ett annat jobb, förstås. För att kapabla människor inte vill förpassas till arbetslöshet, passivitet och bidrag. För att det spelar roll för en förälder att man har någonstans att gå när man lämnat barnen i skolan, för att det spelar roll för ett barn att föräldern är en del av samhället.

Och för att fackföreningarna och deras partivänner gör det omöjligt att bli anställd av företag till löner av det slaget.

Regeringsfrågan i all ära. Den är okomplicerad  i jämförelse med uppgiften att rucka på gamla vanor i sakpolitiken. För de mer omfattande reformerna krävs nämligen något annat än det vi sett prov på den senaste tiden: Politiker som inte är rädda för väljarna. Folkvalda som håller ögonen på målet – som är ett bättre samhälle, inte den senaste opinionsmätningen. Som inte säger att ”vi tar er oro på allvar”, oavsett om väljare har fog att vara rädda eller inte, utan gör något åt det som är genuint oroande.

Att människor kan jobba och bo är i allra högsta grad en ekonomisk angelägenhet, men bottnar i något viktigare. Utan reformer kommer en växande grupp människor att vara helt beroende av staten och utan makt att påverka sin tillvaro. Vara ofria. Det kommer att bli frustrerande både för den som är utestängd och den som tvingas betala båda notorna.

Till skillnad från många andra fick Sveriges politiker sitt andrum den där hösten. Den här mandatperioden är det dags att förvalta det.