Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 14:56

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andreas-johansson-heino-1989-symboliserar-bade-liberalismens-seger-och-nationalismens-aterkomst/

Ledare

Andreas Johansson Heinö: 1989 symboliserar både liberalismens seger och nationalismens återkomst

Berlinmuren rivs i november 1989.
Berlinmuren rivs i november 1989. Foto: Martin Cejie

Kanske var 1989 Europas bästa år. Men även då fanns en oro för framtiden – inte minst för den nationalism som nu vinner mark.

Rätta artikel

Det var tänkt att bli ett minnesår. I Paris arbetade byggnadsarbetare dygnet runt för att hinna färdigställa La Grande Arche till firandet av den franska revolutionens tvåhundraårsdag. Tidtabellen höll. När världens ledare samlades till G7-möte den 14 juli 1989 i affärsdistriktet La Défense kunde den storslagna triumfbågen invigas. 

Firandet kom dock av sig. G7-mötet överskuggades av de kinesiska stridsvagnar som några veckor innan massakrerat demonstranter på Himmelska fridens torg i Peking. Och strax därefter öppnade Ungern gränsen till Österrike. Vem brydde sig om historia när historien nu utspelades i realtid på tv? Den serie händelser som följde, och som kulminerade med Berlinmurens fall i november, fick Timothy Garton Ash att utnämna 1989 till det bästa året i Europas historia. 

Förmodligen har han rätt. I efterhand vet vi att kalla kriget tog slut, kapprustningens akuta existentiella hot mot hela mänskligheten upphörde, ett halvdussin diktaturer gav plats åt demokratiska marknadsekonomier och det avgörande hindret mot europeisk integration raserades. 

30 år senare har 1989 disneyfierats. Nej, ingen trodde på riktigt att historien hade tagit slut och att världen nu gick in i en kantiansk evig fred. Nej, inte heller Francis Fukuyama själv trodde det. Och nej, det fanns ingen naivitet inför svårigheterna att införa demokrati och rättsstat i länder utan dylika erfarenheter. 

Tvärtom. Oron för nationalismens återkomst var redan 1989 lika påtaglig som glädjen över kommunismens fall. 1989 års aktörer var mycket väl medvetna om vilka krafter som sattes i rörelse. Om något underskattades styrkan i demokratiseringsrörelsen, som när George HW Bush föredrog Jaruzelski som polsk president; vem skulle tro att dissidenter som Walesa och Havel kunde styra ett land?

Drygt två veckor innan G7-mötet firades en annan minneshögtid, i en annan del av Europa. Den 28 juni samlades en miljon människor vid Gazimestan-monumentet, en halvmil utanför Pristina, för att fira sexhundraårsminnet av det mytomspunna slaget vid Kosovo Polje 1389 då den osmanska armén slutgiltigt besegrade det medeltida serbiska kungariket. Där höll Slobodan Milosevic ett av de mest explicit nationalistiska tal som hållits av en europeisk toppolitiker sedan andra världskriget. 

Talet utgjorde ett av flera avgörande steg på vägen mot Jugoslaviens sönderfall. Men det skedde inte i ett vakuum. 

Året innan hade inbördeskrig brutit ut i Sovjetunionen, mellan delrepublikerna Armenien och Azerbajdzjan. Konflikten gällde den armenisk-dominerade enklaven Nagorno-Karabach som tillhörde Azerbajdzjan. För ledningen i Moskva var konflikten till en början obegriplig. I den materialistiska verktygslådan rymdes inga redskap med vilka etniska konflikter kunde analyseras. Men kraften i nationalistiska processer gick inte att ta miste på. Därför kom Politbyrån den 9 november, dagen då muren föll, att ägna all sin uppmärksamhet åt oroligheter i Estland. Östtysklands öden hade man redan slutat bry sig om.

Samtidigt ökade det statligt orkestrerade nationalistiska förtrycket i de alltmer pressade socialistiska staterna. Det svenska Lucia-beslutet, tvärstoppet i flyktingpolitiken i december 1989, utlöstes exempelvis av flyktingströmmen av etniska turkar från Bulgarien, som lämnade landet sedan den bulgariska regimen intensifierat förtrycket. Men det motiverades också av en rädsla för vad som komma skulle, i termer av flyktingströmmar, ifall Sovjetunionen kollapsade i etniska motsättningar.

1989 symboliserar alltså samtidigt både liberalismens seger och nationalismens återkomst.

De ideal som hyllades i Kosovo den 28 juni respektive i Paris den 14 juli är logiskt och moraliskt oförenliga. Man kan inte samtidigt bejaka både universella och nationalistiska ideal. Milosevics tal den eftermiddagen bör läsas inte minst av dem som tror att Sverigedemokraternas ”segra eller dö”-retorik saknar ideologisk relevans. Här återfinns den världsbild som tre decennier senare förenar alla nationalistpartier i Europa.

Men 1989 visar också hur nationalism och liberalism ibland kan dra i samma riktning, om än tillfälligt. Som i de demokratiska självständighetskamperna i Baltikum eller i de återföreningskrav som följde så snart regimen i DDR fallit. Nationalismen var avgörande för att Estland i dag är en välfungerande demokrati. Men den bidrog också till oförsvarlig diskriminering av ryssar på 1990-talet.

Inför trettioårsjubileet av 1989 bör vi vara medvetna om att året markerar höjdpunkten på en process som hade varit igång sedan åtminstone ett decennium - diktaturernas fall i Sydeuropa på 1970-talet, Solidaritets genombrott, dissidenternas metodiska urholkande av kommunismens legitimitet - och som sedan tappade momentum redan några år in på 1990-talet. Nationalismens återkomst utgjorde däremot startskottet på en epok som vi fortfarande är mitt uppe i.

Spänningen mellan dessa processer är det vi numera kallar kulturkrig.

Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap, chef för Timbro förlag och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.