Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-21 02:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andreas-johansson-heino-det-ar-inte-enskilda-partier-som-ar-i-kris-de-ar-alla-pa-vag-att-bli/

Ledare

Andreas Johansson Heinö: Det är inte enskilda partier som är i kris – de är alla på väg att bli förlorare

Foto: Jessica Gow/TT

Partierna blir alltmer irrelevanta i samhällsdebatten. Vad händer om partipolitiken blir helt frikopplad från det intellektuella samtalet?

KOLUMNEN. Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap, förläggare vid Timbro förlag och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Vi är vana vid att tänka på politik som ett nollsummespel. Är det kris i Liberalerna så är det alltid någon annan som är glad. Den enes framgång är den andres nederlag.

Men lyfter man blicken från opinionssiffrorna framträder en annan och mer oroväckande bild: nästan alla partier är i kris. Att medlemmarna försvunnit är välbekant. En gång i tiden var en femtedel av väljarna partimedlemmar. I dag handlar det om var femtionde. Det generella förtroendet för partierna har varit mycket lågt under lång tid. Ekonomiskt är det ansträngt för nästan alla.

Frågan är dock om inte den största anledningen till oro gäller det minskade intellektuella kapitalet. I dag sker nästan allt av intresse i svensk samhällsdebatt utanför partierna och utan inblandning av aktiva partipolitiker. När mediehusen vill ha en fördjupad diskussion om ett ämne bjuder de allt oftare in experter eller ledarskribenter. När ministrar eller partiledare väl intervjuas hamnar fokus påfallande ofta på intervjuaren snarare än intervjuobjektet – ”lyckades hen få fram begripliga svar”?

Det här är inte en självklar utveckling. Vi lever i en genompolitiserad tillvaro där det mesta – vad vi äter, vart vi reser, hur vi hälsar, vem vi älskar – ges en politisk inramning. Likaså visar SOM-mätningarna ett stadigt ökande medborgerligt intresse för politik.

Allt är politik, och ändå är intresset för partierna i bästa fall svalt, i värsta fall obefintligt. ”Det minst coola man kan göra i dag är att gå med i ett parti”, skrev chefredaktören Göran Greider förra året. I detta har han nog rätt. Partierna uppfattas helt enkelt inte vara relevanta längre. På goda grunder.

Dyker det upp en debattartikel av en minister i mitt Twitterflöde läser jag den aldrig. Vad skulle jag få ut av det? I samma flöde följer jag i princip inga aktiva politiker. De som ändå återkommande dyker upp för att de retweetas – statsrådet Morgan Johansson, riksdagsledamoten Jan Ericson och deras kumpaner – är snarast att likna vid de värsta busarna i NHL-hockeyn på 1970-talet: råskinn vars enda funktion tycks vara att förstöra för de som kan spela på riktigt.

Statsrådet Morgan Johansson, riksdagsledamoten Jan Ericson och deras kumpaner är snarast att likna vid de värsta busarna i NHL-hockeyn på 1970-talet.

De gånger jag försökt följa en debatt i riksdagen har jag tröttnat direkt. Det monotona rabblandet av feltolkade SOU-rapporter, de livlösa hänvisningarna till samtal med ”undersköterskan Gunilla” eller ”ambulansföraren Lars”, den ständiga avsaknaden av historiska eller litterära referenser, den retoriska taffligheten – det hela är outhärdligt att följa.

Jag vågar gissa att jag inte är ensam om att finna detta både ovärdigt och oattraktivt. Så vad göra? Hur kan partipolitiken bli relevant i en tid när efterfrågan på politiskt allvar trots allt är mycket stor?

Det är förstås varken ett nutida eller ett svenskt fenomen att partipolitiskt engagemang är svårt att förena med intellektuella ambitioner. All politik är i någon mån populistisk, med allt vad det innebär. För att illustrera poängen: Boris Johnson skulle förmodligen hamna på övre halvan i en rankning av intellektuella som lyckats bibehålla någon slags verkshöjd i politiken.

”I en sig förändrande värld blir den sig icke förändrande verkligt förändrad”, skrev Jan Myrdal en gång i ett förord till en nyutgåva, för att motivera varför han lät originaltexten vara som den var, trots att han nu tyckte annorlunda. ”Den som icke förändrar sig”, fortsatte han, ”blir därigenom söndersprängd under det att den sig förändrande bevarar sin enhet”.

Det är karaktäristiskt krångligt formulerat, men rymmer ett självförtroende som saknas hos svenska politiker i dag. Och den som har makt, men inte självförtroende, blir lätt arrogant. Där är vi nu. Åsiktsskiften motiveras inte, motsägelser förnekas, historien ignoreras, nu är nu och det självklara är självklart.

Tvärvändningen i migrationspolitiken, kovändningen i SD-frågan, nu senast den plågsamma följetongen med pandemipolitiken – exemplen på situationer där det politiskt omöjliga varit helt omöjligt fram tills det hastigt och olustigt blivit nödvändigt, är helt enkelt för många. Oviljan att erkänna och oförmågan att förklara svängningarna är provocerande.

Partipolitik existerar inte i ett vakuum. En bidragande orsak till den tråkiga utvecklingen är sannolikt de låga förväntningarna. Människor som söker sig till partipolitik är oftast inte korkade. Men om journalister utgår från att politiker inte är kapabla att föra sammanhängande resonemang blir frågorna – och svaren – därefter.

Partierna lär inte försvinna. Men partidemokratin riskerar att bli kvalitativt sämre. Även om Göran Greiders dröm om en återuppstånden folkrörelsedemokrati förblir avlägsen, så kvarstår behovet av organisationer som kan aggregera och kanalisera åsikter, som upprätthåller åsiktspluralism och som ger legitimitet åt det elitprojekt som all politisk maktutövning faktiskt är.

Men någonstans finns också en gräns för när partierna presterar så långt ifrån skolboksidealen att de gör mer skada än nytta. När politiken aktivt stöter bort dem med intellektuella ambitioner. Där är vi inte än, men varningsklockorna har börjat ringa.

Ämnen i artikeln

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt