Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 19:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andreas-johansson-heino-faktadomstolar-ar-en-meningslos-reaktion-pa-alternativ-fakta/

Ledare

Andreas Johansson Heinö: Faktadomstolar är en meningslös reaktion på alternativa fakta

Att förneka eller relativisera, det blev frågan. Foto: Jonas Lindkvist, Jonas Lindkvist, Jonas Lindkvist, Jonas Lindkvist

Journalister, politiker och intellektuella ska sträva efter att förstå vad som är sant. Men det är bara diktaturer som också kan basunera ut resultatet som Pravda – sanningen.

KOLUMNEN. Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap, förläggare vid Timbro förlag och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Att relativisera är inte att förneka, sa Nobelpristagaren Peter Handke när SVT intervjuade honom i början av december.

Som försvarstal var det verkningslöst. Näst efter att förneka ett historiskt brott – i det här fallet i Srebrenica – är relativisering bland det mest förgripliga en intellektuell kan ägna sig åt, numera. 

Jag skriver numera eftersom det inte alltid har varit så. Under flera decennier var relativismen den intellektuella vänsterns bästa vän. Sovjetunionen var en krossad dröm, omöjlig att försvara efter 1968, men titta på USA! Segregationen, Wall Street, Watergate! Visst, Västtyskland hade en demokrati som kanske saknades i DDR, men på vilken sida av muren var det egentligen som minderåriga heroinister rände omkring om nätterna? Och nog för att arabstaterna brottades med nationsbyggandets barnsjukdomar, men låt oss i stället prata om Israel! 

Kring millennieskiftet dök argumenten upp igen i svensk debatt. Den här gången handlade det om hedersmord. Det var påfallande ofta samma debattörer som i en tidigare karriär relativiserat socialismens brott – Jan Guillou, Gudrun Schyman – som nu avfärdade hedersmord som ett rasistiskt påhitt, ämnat att skyla över de patriarkala strukturerna i Sverige. 

Det är ett sundhetstecken att toleransen för dylika resonemang har minskat. Utöver att det oftast handlar om osmakliga försvar av barbariska sedvänjor eller människofientliga regimer är relativismen dessutom en mycket enfaldig argumentationsstrategi. Det är den kvasiintellektuella motsvarigheten till ett riktigt dåligt äktenskapligt gräl. ”Men ska du säga, du som aldrig tömmer diskmaskinen!”

Men kanske håller pendeln på att slå tillbaka alltför kraftigt. 

Kunskapsrelativism i sin mest absurda version – ”det finns ingen sanning” – är i bästa fall fånig, i värsta fall politiskt farlig. Men detsamma gäller även dess motsats. 

Det är kampen om kunskapen, lika mycket som kampen för kunskapen, som utmärker demokratin.

Diktaturer kommer nämligen i två kunskapsteoretiska varianter: de som hävdar att det bara existerar en enda sanning (den vetenskapliga marxism-leninismen, Guds vilja) och de som förutsätter att ingenting är sant (nihilism, irrationalism). 

Det är kampen om kunskapen, lika mycket som kampen för kunskapen, som utmärker demokratin. Visst bör varje journalist, politiker och intellektuell eftersträva sanningen. Men det är bara i en diktatur som resultatet kan basuneras ut som Pravda – sanningen. Den sunda reaktionen mot ”alternativa fakta” eller ”fake news” är därför inte ängsliga faktadomstolar (som faktiskt.se som den här tidningen var medskyldig till) utan pluralism – att erbjuda plattformar för en mångfald verklighetsbeskrivningar och åsikter. 

Likaså riskerar befogad rädsla för värderelativism – idén att ingen moral är bättre än någon annan, bokstavligen den enda ideologi som kan legitimera Förintelsen – att minska utrymmet för en demokratiskt oumbärlig värdepluralism. 

Att vi kan skilja goda värden från onda värden betyder ju inte att det endast måste finnas ett gott värde, eller ens att de goda värdena kan rangordnas. Tvärtom, det finns många goda, objektiva värden, skrev Isaiah Berlin, 1900-talets kanske främste liberala teoretiker. Men dessa låter sig inte jämföras. 

De senaste årens politiska jakt på värderingar som ska förena hela befolkningen är därför djupt problematisk, inte i första hand på grund av de misslyckade försöken att nationalitetsstämpla dessa värderingar utan att själva idén om en värderingskanon inte hör hemma i en demokrati.

Problemet är när rädslan för att relativisera begränsar viljan att förstå främmande, ibland skrämmande fenomen, som exempelvis könsstympning eller tvångsäktenskap. Framgångsrikt förebyggande arbete kräver kunskap och en öppenhet inför att pröva olika metoder, inte bara högljutt fördömande.

De senaste åren har kulturell kunskap uppvärderats i Sverige. Det tar sig uttryck dels i en självreflekterande, närmast terapeutisk, strävan att förstå mer av det svenska. Dels i ett ökat intresse även för minoritets- och invandrarkulturer. 

Det är emellertid inte givet att ökad kunskap leder till ökat stöd för universalism eller kulturrelativism. Ett begrepp som ”kulturellt avstånd” har exempelvis kommit att användas i debatten både som förklaring till integrationsproblem och som argument för en mer sluten migrationspolitik.

Den filosofiska förlängningen av detta argument är ju att somliga människor är mindre lämpade att leva i Sverige. Vilket förstås blixtbelyser frågan hur universella vi egentligen tror oss vara. 

Ingen kommer undan relativiseringen. Det är, som Handke säger, inte samma sak som att förneka, men det kan vara en effektiv strategi för att sudda ut skillnader mellan det rättfärdiga och det orättfärdiga. Allt handlar om syftet. Är uppsåtet ont blir resultatet därefter.