Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-23 17:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andreas-johansson-heino-mangkultur-utan-identitetspolitik-sa-ser-det-liberala-svaret-ut/

Ledare

Andreas Johansson Heinö: Mångkultur utan identitetspolitik, så ser det liberala svaret ut

Foto: Magnus Bard

KOLUMNEN. Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap, chef för Timbro förlag och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Fixeringen vid ”mångkulturalismen” fördunklar debatten. Viktiga skillnader i synen på assimilation och värdepluralism hamnar i skymundan.  

Det är segt virke i den så kallade mångkulturalismen. Ifrågasatt från start, dödförklarad redan för tio år sedan men nu återuppstånden för att återigen stå till svars för det svenska invandrarsamhällets tillkortakommanden. 

”Målsättningen om det mångkulturella samhället måste begravas”, sa Nyamko Sabuni tidigare i våras. ”Mångkulturalismen som politiskt projekt måste vara död”, ekade Ebba Busch Thor under Almedalsveckan. 

Det repetitiva, närmast rituella dödförklarandet av mångkulturalismen är symptomatiskt för en debatt som rör sig bakåt i stället för framåt. 

För det första tillskrivs mångkulturalismen en betydelse långt bortom det inflytande dessa vagt definierade idéer har haft. Olika samhällen har i olika tider prövat olika modeller för att överbrygga språkliga, religiösa och kulturella barriärer. 

Mångkulturalism är i praktiken ett samlingsnamn för en brokig mängd åtgärder som totalt har prövats i ett dussintal länder från 1970-talet och framåt. Storbritannien, Nederländerna och Sverige är alla exempel även om den praktiska tillämpningen skiljer sig ordentligt. Onekligen har alla tre länderna sina problem med integrationen. Men det gäller även Frankrike, Tyskland och Österrike, där mångkulturalismen aldrig sjösattes.

För det andra är det tveksamt hur djupgående mångkulturalismen egentligen har varit i Sverige. Till skillnad från exempelvis Nederländerna har minoritetsgrupper inte fått några egna institutioner. Och någon kulturell laissez-faire politik à la Storbritannien har förstås aldrig föresvävat svenska politiker. Ymniga förmaningar om tolerans och mångfald har alltid haft en underton av förväntad anpassning. Det är ingen slump att ledande svenska politiker reflexmässigt delar med sig av synpunkter på trivialiteter som hur man hälsar (Stefan Löfven) eller firar jul (Ebba Busch Thor). Lennart Hyland-samhället är ännu bara någon generation bakom oss, många av dagens beslutsfattare är fostrade i enhetssamhällets mentalitet. 

Det är ingen slump att ledande svenska politiker reflexmässigt delar med sig av synpunkter på trivialiteter som hur man hälsar (Stefan Löfven) eller firar jul (Ebba Busch Thor).

För det tredje fördunklar fixeringen vid mångkulturalismen betydligt mer potenta motsättningar. Snarlika avståndstaganden till trots råder allt annat än samsyn mellan mångkulturalismens kritiker. 

Liberal kritik av mångkulturalism vilar på en distinktion mellan det mångkulturella som idé (dåligt) och verklighet (bra). Mångkulturalistisk politik anses vara dålig eftersom den värnat grupper snarare än individer, befäst en statisk syn på identiteter och återkommande glidit över i en kulturrelativism som ursäktat frihetsinskränkningar. 

Liberaler tenderar därför att förespråka en opartisk stat som vilar på universella värderingar och inte särbehandlar kulturella eller religiösa grupper. Mångkultur utan identitetspolitik. Kritiken mot Nyamko Sabuni handlade om att hon inte förmådde formulera denna åtskillnad.

Den mer konservativt anstrukna mångkulturalismkritiken bottnar i andra värden. Här framträder en nationalistisk grundsyn: en nation, en kultur och en värdegrund i varje stat.

Det är utifrån detta perspektiv som invandring väcker oro alldeles oavsett dess ekonomiska konsekvenser. Demografiska förändringar anses per definition vara problematiska eftersom de underminerar den nationella sammanhållningen. Invandraren som genom sitt arbete gör bestående avtryck i samhället är minst lika hotfull som den som bara syns som en kostnad i en budget. Majoriteten ska helt enkelt ha rätt att känna sig hemma i sitt eget land.

Statens viktigaste uppgift är och förblir att skydda individer från förtryck, oavsett om det kommer från minoriteten eller majoriteten.

För konservativa är assimilation, inte mångkultur, både målet och det naturliga utfallet. ”Den inträffar spontant om den inte förhindras”, menar Thomas Gür (GP, 5/7) medan andra menar att majoritetskulturen behöver hjälp på traven för att assimilera nykomlingarna.

Alla samhällen rymmer stora skillnader i värderingar och livsstilar. Så var det även i Sverige innan invandringen tog fart. Ett parti som Kristdemokraterna hade aldrig uppstått om det inte funnits en minoritet som ansett att deras värderingar saknade gehör i politiken. 

Med invandring ökar denna värdepluralism ytterligare. Det ställer inte minst krav på förmågan att skilja stort från smått. Statens viktigaste uppgift är och förblir att skydda individer från förtryck, oavsett om det kommer från minoriteten eller majoriteten. Både assimilationsivrare och kulturpluralister, för att använda 1960-talets termer på debattens motpoler, bör begrunda de egna modellernas historiska och nutida misslyckanden på denna punkt.

Liberaler bör varken kopiera kraven på gemensamma svenska värderingar eller låta sig trängas in i ett värderelativistiskt hörn. Den liberala demokratin är naturligtvis inte värdeneutral. Men det är demokratins institutioner som sätter gränser för vilka åsikter som kan torgföras, inte majoritetens magkänsla. Det är genom demokratiska beslut samhällets grundläggande riktlinjer slås fast, inte genom hänvisning till konvention eller religiösa urkunder. 

Religiös extremism, patriarkala strukturer och hederskultur ska inte bekämpas som vore de uttryck för mångkultur eller bristande anpassning till Sverige. De ska bekämpas eftersom de är ett hot mot universella värden och ett fungerande demokratiskt och mångkulturellt samhälle.