Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 17:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andreas-johansson-heino-medborgarskapstest-ar-en-bra-ide-men-fallgroparna-manga/

Ledare

Andreas Johansson Heinö: Medborgarskapstest är en bra idé – men fallgroparna många

Foto: Alexander Mahmoud

KOLUMNEN. Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap, chef för Timbro förlag och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Debatten om ett test för medborgarskap har pågått i många år. När förslaget nu blir verklighet måste det utformas med omsorg.

Rätta artikel

Medborgarskapet förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige. Så står det skrivet i den svenska medborgarskapslagens första paragraf.

Lagen uttrycker ett utmärkt ideal. Det understryker jämlikhet bortom kulturella och socioekonomiska olikheter. Det är en stabil grund för en medborgerlig patriotism, eller om man så vill, en liberal nationalism, i ett mångetniskt samhälle. Däremot är det en dålig beskrivning av hur det faktiskt fungerar i dag. Medborgarskapet har låg status i Sverige. Orsakerna går långt tillbaka och är delvis resultatet av medvetna politiska beslut. 

Vi var exempelvis först i världen med att frikoppla medborgarskap från politiska rättigheter. Redan i kommun- och landstingsvalen 1976 kunde icke-medborgare rösta. Med tiden har Sverige också blivit alltmer ensamt om att inte ställa andra krav på medborgarskap än boende i landet under en begränsad, och jämförelsevis kort, period.

Det man får utan motprestation riskerar att förbli betydelselöst eller i bästa fall en praktisk nyttighet. I praktiken är det så medborgarskapet har uppfattats: som en biljett till det svenska passet. Viktigt för den som vill resa från Sverige – temporärt eller för evigt – men kraftlöst som symbolpolitiskt verktyg.

Det bör understrykas att denna politik aldrig har reflekterat någon särskiljande, mer inkluderande, svensk inställning till främlingar. Det lättillgängliga medborgarskapet, i kombination med svulstig tolerans- och mångfaldsretorik, har snarare mörklagt de höga trösklar som väntar på arbetsplatsen, i föreningslivet och i sociala sammanhang.

Vi är också ett land som alltjämt utvisar barn som levt hela sina liv i Sverige, med hänvisning till formella brister i föräldrarnas anställningsvillkor eller id-handlingar. Mot grumliga idéer om härkomstens betydelse väger liberala idéer om medborgarskapet lätt.

Januariavtalets 41:a punkt är därför välkommen läsning: ”Vi vill stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle. Därför ska ett godkänt prov i svenska och i grundläggande samhällskunskap vara ett krav för medborgarskap i Sverige.”

Det låter utmärkt. Men djävulen gömmer sig i detaljerna.

Medborgarskapet är slutmålet, inte vägen dit.

När FP-ledaren Lars Leijonborg förde in språkkravet i den svenska debatten 2002 var det med en bakvänd logik. Språkkravet motiverades som ett sätt att öka incitamenten att lära sig svenska. Som om inte invandrare ansträngde sig tillräckligt.

Rester av detta tankegods levde kvar i 2013 års medborgarskapsutredning. Visserligen togs försiktiga steg i rätt riktning men i stället för språkkrav – alliansregeringen hade sina utredare i kort koppel på den tiden – föreslogs en ”språkbonus”. Medborgarskap för alla, men snabbare för den som lär sig svenska. Det blev aldrig av och därför slapp vi ytterligare en devalvering av medborgarskapets betydelse.

Men när Stefan Löfven i sin regeringsförklaring häromveckan blev den första svenska statsministern att utlova högre krav på medborgarskap hade januariavtalets inramning utelämnats. Inget sades nu om medborgarskapets status. I stället stoppades språkkravet in i ett resonemang om språkets betydelse för integrationen.

Förvisso angeläget, men inte samma sak. Och som ett eko av det tidiga 2000-talets pseudodebatt om rasism dök det upp några språkforskare som varnade för att det saknas vetenskapligt stöd för att språktest gynnar språkinlärning varför ”varje test är exkluderande”. 

Den önskade effekten är emellertid den omvända. Språkkunskaper ska stärka medborgarskapets status, vilket i förlängningen ökar förutsättningarna för jämlikhet i ett etniskt diversifierat samhälle. Medborgarskapet är slutmålet, inte vägen dit.

Mindre uppmärksammat, men innehållsmässigt viktigare, är den andra halvan av överenskommelsen: kravet på godkända samhällskunskaper. Rätt utformat kan ett sådant prov vara välkommet. Men det finns fallgropar.

Det måste till att börja med vara relevant. Ett prov som ställer frågor om landskapsblommor, residensstäder eller riksdagsledamöter är meningslöst. Detta är inte en ansökan till ”Vem vet mest?”.

Men så fort provet närmar sig pudelns kärna – demokratins principer, liberala värderingar, jämställdhetens praktik – uppstår nästa avvägning: hur testa kunskaper om samhällets normer utan att testa den blivande medborgarens värderingar? Hur lockande det än är att ge efter för assimilationens vindar och bakvägen smyga in krav på rätt svar i värderingsfrågor måste vi välja en annan väg. En liberal demokratisk stat låter varje medborgare ha sina värderingar i fred.

I bästa fall kan ett medborgarskapstest vara till nytta för alla gamla och blivande svenska medborgare genom att väcka diskussion om vad som bör och inte bör vara gemensamt i vårt samhälle.

I sämsta fall kommer en idealiserad bild av majoritetssamhällets normer att ligga till grund för ett statligt sanktionerat misstänkliggörande av invandrares värderingar.

Nu åligger det samma politiker som nyligen lättvindigt provpratade om svenska värderingar att se till att detta landar väl. Risken för att det blir fel ska inte underskattas.