Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 01:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andreas-johansson-heino-mona-sahlin-lar-inte-radda-liberalerna-en-gang-till/

Ledare

Andreas Johansson Heinö: Mona Sahlin lär inte rädda Liberalerna en gång till

Folkpartister i början av 2000-talet: Lars Leijonborg, Karin Pilsäter, Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni.
Folkpartister i början av 2000-talet: Lars Leijonborg, Karin Pilsäter, Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni. Foto: Paul Hansen

När Nyamko Sabuni valdes var det i ett nostalgiskt skimmer. Men om krisen ska vändas måste Liberalerna göra upp med myten om vad som egentligen hände den där valrörelsen 2002.

Liberalerna är i djup kris. Kritiken mot partiledarens relation till lobbyister kommer i ett läge där opinionsmätningar placerat partiet under 3 procent. Det är historiskt låga nivåer. Det finns en påtaglig risk att vi befinner oss i mitten av Liberalernas sista mandatperiod i riksdagen.

Ändå är väljarna inte partiets största problem. Sådana har man saknat förut, utan att det orsakat några större bryderier. Partiets identitet har i generationer byggts upp kring att man har haft rätt åsikter, snarare än populära åsikter.

Det självförtroendet saknas i dag. I stället famlar man efter en riktning. Vilket parti ska vi vara? Vilken roll ska vi spela? Vad ska vi tycka? Medan det andra partiet med akut väljarbrist – Miljöpartiet – har företrädare som glatt skuttar ur sängen varje morgon, övertygade om att Sverige och världen behöver mer av just deras politik, framstår Liberalerna snarare som politikens motsvarighet till den där mellanchefen som mest går omkring och kommenterar kollegornas arbete. Vem som ryker vid nästa rationalisering är inte svårt att gissa.

Det finns andra partier som i närtid har varit lika illa ute som Liberalerna. Centern i början på 2010-talet och Kristdemokraterna under stor del av förra mandatperioden. En delförklaring till båda partiernas förmåga att vända utvecklingen var framtidsperspektivet, symboliserat av partiledarvalen av Annie Lööf och Ebba Busch.

Valet av Nyamko Sabuni omgärdades i stället av ett nostalgiskt skimmer, en förväntan på en återgång till det tidiga 2000-talets storhetstid. 

Inspireras i stället av det egna ungdomsförbundet, en av Sveriges få idépolitiskt intressanta rörelser.

När framtiden känns oviss är det en naturlig instinkt att i stället vända blicken bakåt. Men ska Liberalerna återvinna självförtroendet och framtidstron behöver man snarare en gång för alla göra upp med myten om 2002.

Så här kan Liberalernas kollektiva minne av det tidiga 2000-talet sammanfattas: Ett uträknat parti lyckas tack vare skickliga ledare och en slug strategi överraska alla, vinna mediernas kärlek och väljarnas förtroende och sluta blott ett stolpskott från statsministerposten i en mittenregering. Dessutom har man rätt i sak: Trots åsiktskorridorens snålvindar står man pall och säger sanningen om integrationen.

Det är en vacker berättelse, men inte särskilt sann. 

För det första: det finns ingen helig graal att jaga. Framgången den gången handlade till ovanligt stor del om tur. Språkkravet, som visade sig ha en sådan sprängkraft i debatten, felbedömdes av partiledningen så radikalt att Lars Leijonborg inte ens nämnde det i sitt beryktade sommartal. Det stod som punkt nummer nio i en rapport som nästan ingen läste. Hade inte framför allt Mona Sahlin (S) överreagerat så våldsamt och anklagat folkpartisterna för att kopiera Sverigedemokraterna (som 2002 var ungefär vad Alternativ för Sverige är i dag) hade debatten aldrig tagit fart. 

Dessutom: endast en del av lyftet kan förklaras av språkkravet. De riktigt höga nivåerna uppnåddes först efter att Moderaternas valrörelse totalkraschat efter valstugereportaget. 

För det andra: Valframgången blev kortlivad men utlöste en långvarig och uppslitande strid om partiets själ. Språkkravsförslaget var i sak helt rimligt, om än taffligt motiverat. Men det lockade också väljare som trodde att Folkpartiet menade något annat än vad de sa. Missförståndet var delvis självförvållat. Anklagelser om rasism var förstås lika befängda som oanständiga, men det är också sant att Folkpartiet under några år agerade synnerligen populistiskt. Det antog närmast löjliga former när man i efterföljande valrörelser med allt större desperation försökte upprepa succén. Botten nåddes genom ett idiotiskt utspel om burkaförbud i 2010 års valrörelse.

Som alltid när det går dåligt för partier är orsakerna mer djupgående än partiledarens tillkortakommanden. Samtidigt är det svårt att blunda för att Sabuni varit anmärkningsvärt svag. Anklagelserna om lobbyism i all ära: hur många minns ens att Sabuni ägnade sitt första viktiga tal som partiledare åt elektrifiering av vägar? Hur många minns något utspel över huvud taget? Hur många kan ens ana konturerna av en politisk linje?

Samtidigt: hon är varken den första eller sista partiledaren i historien som underträffat förväntningarna under sitt första år. Utvecklingen kan vändas. Då krävs förstås integritet i de nödvändiga relationerna med lobbyister. Men lika viktigt är att sluta lyssna på dem som säger att det var bättre förr. 

Inspireras i stället av det egna ungdomsförbundet, en av Sveriges få idépolitiskt intressanta rörelser.

Inspireras gärna också av de moderater som blickar tillbaka mot Fredrik Reinfeldts popularitetshöjder och säger: dit ska vi aldrig tillbaka, det var inte värt det, vi vill inte ha 30 procent till priset av att vi inte står för någonting (detta är inte en helt rättvis beskrivning av Moderaterna runt 2010, men det är inte det som är poängen här). 

Med andra ord: blicka framåt, formulera ett mål, välj en väg och kör. Än är inte Liberalerna förlorade.