Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-09-26 00:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andrev-walden-i-mitt-namn-ryms-allt-som-skrammer-mig-med-den-har-varlden/

LEDARE

Andrev Walden: I mitt namn ryms allt som skrämmer mig med den här världen

Marty Feldman som Igor i ”Det våras för Frankenstein”.
Marty Feldman som Igor i ”Det våras för Frankenstein”. Foto: ©20thCentFox/Courtesy Everett Collection

Jag är förtöjd vid en främling på andra sidan tid och rum. Vi delar varken språk eller blod men jag kan känna att repet är sträckt.

KOLUMNEN. Andrev Walden är journalist och fristående kolumnist på Dagens Nyheters ledarsida.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Jag vet mycket väl hur jag fick mitt mellannamn. Och det är väl därför jag inte kan göra mig av med det. Inte efter det som hände honom.

Jag heter Igor, där i fickan mellan Andrev och Walden. Som han med puckelryggen. Jag har aldrig tyckt om det. Som barn hatade jag det. Ljög ibland om att jag inte hade något mellannamn för att slippa de omedelbara imitationerna av Frankensteins kulögda assistent. Och förvirringen.

”Är du ryss?”

”Nej.”

”Så varför heter du Igor?”

”Jag vet inte.”

Det var i alla fall ingen lögn. Jag visste inte. Och så länge jag inte visste planerade jag en amputation. Så fort jag blev stor nog att beskära mitt eget liv skulle Igor dö. Men innan jag hann dit fick jag veta vad han gjorde där, i fickan mellan förnamnet och de efternamn min mor hade hittat och tappat längs vägen.

Det blev lite som den där tidiga nyckelscenen i en äventyrsfilm där någon kallhamrad och tystlåten ensamvarg motvilligt tar sig an ett vilset barn – fast han inte tycker om barn! – för att sedan lära sig att älska den lilla färdkamraten på vägen. Men utan den dramaturgiska belöningen. Jag har aldrig lärt mig att älska Igor. Jag har bara inte hjärta att lämna honom i något dike. Inte efter det som hände honom.

Jag trodde att jag skulle vänja mig vid hans viktlösa sällskap men det har jag inte gjort, fast jag burit på honom i 45 år. Jag blir fortfarande skrynklig i synen varje gång jag ser honom sitta och kura i resehandlingar och fönsterkuvert. Jag borde ha vant mig. Det gör man väl med åren?

Jag läste en BBC-artikel om ett brittiskt par, Dalton Conley och Natalie Jeremijenko, som inte hade hunnit enas om mer än begynnelsebokstaven när deras första barn föddes två månader för tidigt. Dottern fick därför namnet E – och välsignelsen att själv kavla ut ett fullständigt namn ur denna begynnelsebokstav så fort hon odlat de kognitiva förutsättningarna. När artikeln skrevs var hon 16 år gammal och hennes tilltalsnamn var fortfarande E.

E Harper Nora Conley hann liksom växa in i sitt tilltalsnamn innan hon förstod att det bara var en byggsats. Men jag vet inte om det kan tas som intäkt för vanans makt. Hennes lillebror – av rättviseskäl erbjuden samma frihet – hade när artikeln skrevs hunnit bli Yo Xing Heyno Augustus Eisner Alexander Weiser Knuckles Conley.

Det kanske var bra att jag aldrig fick någon sådan frihet under pojkåren. Inte bara för Igors skull. Vem han nu var? Jag vet fortfarande inte så mycket om honom, bara tillräckligt för att tveka med kniven varje gång jag överväger att göra mig av med honom.

Det var min far som gav mig mellannamnet, till minne av en vän som dog några år innan jag föddes. En död så omärkvärdig att den ringt i mig sedan jag fick höra historien.

Igor var son till två polska judar som hade överlevt det märkvärdigaste av mörker: Förintelsen. Själv dog han när en vän slog honom i bakhuvudet med öppen hand, så där som unga män ibland gör kring avbytarbänkar och bardiskar. Det var bara på skoj, en av tusen ögonblickshandlingar ämnade för glömskans lövhögar, men Igor hade en hemlighet som inte ens han själv kände till. Hans hjärna var minerad från födseln. Ett bråck i en kärlvägg. När det brast föll han ihop och han skulle aldrig resa sig igen.

Om min far hade lånat ett mellannamn från någon av sina idoler, kanske en trumslagare med eget kapitel i historieböckerna, hade jag inte tvekat med kniven.

Jag tänker ofta på det. Ser det framför mig fast jag inte var där. Hur ögonblicket som borde vara över sväller och slår ut som en mörk fuktblomma i tidsväven, hur de levande samlas runt det svullna ögonblicket och förtvivlar.

Min far visste väl inte riktigt var han skulle göra av sin förtvivlan förrän han hittade en ficka i mitten av mig och stoppade den där. Men det är inte för hans skull jag fortfarande bär omkring på namnet. Det är för Igors skull. Vem han nu var? Otur hade han i alla fall och det känns som att hans otur måste få ett slut. Jag är liksom förtöjd vid en främling på andra sidan tid och rum och vi delar varken språk eller blod men jag kan känna att repet är sträckt.

Om min far hade lånat ett mellannamn från någon av sina idoler, kanske en trumslagare med eget kapitel i historieböckerna, hade jag inte tvekat med kniven. Ginger, Keith och Gene är ju förtöjda i den här världen med tusen rep. Men han lånade namnet av en pojke med sagolik otur.

I hans öde ryms nästan allt som skrämmer mig med den här världen. Livets förgänglighet. Naturens likgiltighet. Klockslagen som ligger gömda i varje människas källkod och min egen ängslan inför att bli en av alla dem som stupar mellan historiens rader och glöms bort för att vi inte lämnade några avtryck.

Om hundra år är hela mänskligheten utbytt mot en annan, hittills okänd, mänsklighet. Hela jorden ska styras av främlingar och för de flesta av oss kommer det vara som om vi aldrig funnits. Vi kanske får vila i fickorna mellan dessa främlingars för- och efternamn men de kommer inte att minnas oss.

Jag vill inte heta Igor men jag kanske bär på det som ska bli hans sista avtryck i den här världen. Som en levande gravsten. Och gravar får man inte skända.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt