Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 13:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andrev-walden-populism-ar-ett-trendigt-skallsord-men-ingen-verkar-veta-vad-det-betyder/

Ledare

Andrev Walden: ”Populism” är ett trendigt skällsord, men ingen verkar veta vad det betyder

Populism enligt Skyttedal: att inte vara ”konstruktiv” Foto: Roger Turesson

De svenska mästerskapen i att missförstå begreppet ”populism” fortsätter år efter år, med många fina insatser. Men Ann Heberleins rekord från 2018 står sig.

KOLUMNEN. Andrev Walden är journalist och fristående kolumnist på DN:s ledarsida.

Rätta artikel

Populism betyder någonting. Ordet alltså. Precis som fjärilssim och överdragsbyxor. Men när man lägger örat mot samtiden kan man få känslan av att tolkningsutrymmet är obegränsat. Under våren har begreppet slungats lika vårdslöst som vanligt.

”Bara populism”, tyckte riksdagsledamoten Jasenko Omanovic (S) om Jan Björklund (L) och hans ordningsbetyg i skolan. Ordningsbetygen må vara signalpolitisk rökelse som lärarna aldrig bett om men är det populism? Nä.

Det hindrade inte Björklund från att själv avfärda Jonas Sjöstedt (V) som populist knappt två veckor senare, efter vänsterledarens hot om att göra gemensam sak med M och KD för att blockera varje försök att höja EU-avgiften. Visst hördes en EU-fientlig hundvissla i mullret från den oheliga alliansen (regeringen hade ju inte ens ställt sig bakom den avgiftshöjning som föreslogs i unionens första utkast till en budget med lappade Brexithål) men är det populism? Tveksamt.

”För mig är populism att inte vara konstruktiv”, föreslog Sara Skyttedal (KD) i ett oväntat utbrott av postmodernism.

April var ingen bra månad för populismen. Som ord alltså. Givet att det ligger i ett ords intresse att begripas.

Aftonbladets ledarsida kallade Moderaternas kärnkraftskramande för ”klassisk populism”, den norske dramatikern Jon Fosse såg ”ett slags populism” i krishanteringen inom Stockholms stadsteater, Svenska Akademien och Dramaten, medan andra ropade populism åt regeringens signaler om ett förbud mot spelreklam. Och jag är nästan säker på att jag hörde någon kalla en skulptur av en puma på Rådhustorget i Umeå populistisk.

Men det skulle dröja till månadsskiftet innan vi fick ett årsbästa som faktiskt kan stå sig i den udda grenen felanvändning av begreppet populism.

”För mig är populism att inte vara konstruktiv”, föreslog Sara Skyttedal (KD) i ett oväntat utbrott av postmodernism. Den sortens tolkningsutrymme har vi inte sett sedan rekordnoteringarna från sommaren 2018. Men innan vi skrattar åt de repriserna kan vi väl unna begreppets faktiska innebörd en passage.

Felanvändning av begreppet populism bottnar ofta i skenuppfattningen att populism är detsamma som beräknande lyhördhet och fuktade fingrar i luften. Riktigt så enkelt är det inte och förresten finns redan ordet opportunism. Om vi ska ha någon nytta av begreppet populism måste den statsvetenskapliga forskningens definition tillåtas slå rot i debatten. 

Och även om den vilar på flera seriekopplade komponenter kan den kapslas på några få rader. Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledare för valforskningsprogrammet, gjorde i alla fall ett ovanligt bra försök på Twitter för något år sedan: ”Populism är alltså INTE en synonym till ’folklig förankring/lyhördhet’! Populism innebär a) förenklade svartvita budskap och lösningar, grundat i b) anspråk på att vara den enda uttolkaren av den sanna folkopinionen och som c) ställer ETT folk mot EN monolitisk samhällselit.”

Om Oscarsson haft mer än 280 tecken på sig hade han kanske lagt till något om den populistiska dramaturgins ingångsvärden, att folkets läger är rent och oförstört, en homogen grupp utan inbördes motsättningar och ett slags magisk klarsyn i den delade superkraften SUNT FÖRNUFT. Medan etablissemanget är en korrumperad och sammansvuren minoritet där alla är överens om allt och göder varandra.

Begreppet populism handlar mer om förpackning än innehåll. Det är liksom inte populism att föreslå ordningsbetyg i skolan (eller en puma på torget), populism är det som händer när du föreslår ordningsbetyg i skolan (eller en puma) för att verklighetens folk kräver det och har tröttnat på politikerna och medierna som vägrar prata om behovet av ordningsbetyg (eller pumor) eftersom etablissemanget har tappat kontakten med folket. Populisten drar sig inte för bestämd form singular.

Omsorgsfull populism kan förstås ladda enskilda fraser och namn med en populistisk dramaturgi. Det är till exempel inte orimligt att tala om populism när KD lanserar en slogan som ”make EU lagom again”. Eller när LO kampanjar för S i Europavalet med orden ”Ta tillbaka kontrollen!”. Eller när trötta ledarskribenter och författare går till attack mot Södermalm. Mustafa Cans populistiska tendenser lär emellertid inte skada någon men som politiskt projekt är populismen farlig. Om det bara finns en folkvilja och en sann uttolkare kommer man ju lätt till en punkt där kulturella avvikelser, demokratiska institutioner och fri press mest är i vägen.

Farorna med (äkta) populism motiverar en varsam hantering av begreppet och där är vi inte än. Men 2019 har vi i alla fall inte sett någon tangera fjolårets grövsta slarv. Det var ju då Jimmie Åkesson (SD), politiskt avkyld i skuggan av en begynnande klimatdebatt, sade ”att göra politik av vädret är populism”. Det var då den swishfinansierade viralgranskaren Rebecca Weidmo Uvell såg ”ren populism” i ett förbud mot sugrör i plast.

Och det var då moderaten Ann Heberlein satte rekordet när hon kallade ett MP-förslag om att erbjuda polska kvinnor subventionerade aborter i Sverige för populism. Det är ändå det kanske minst populistiska utspel jag hört.