Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-23 14:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andrev-walden-skonhet-ar-makt/

Ledare

Andrev Walden: Skönhet är makt och du bidrar till orättvisan

Leonard Cohen. Foto: TT

Allt är lättare för den som är vacker och du märker inte ens att du bidrar till orättvisan.

Andrev Walden är journalist och fristående kolumnist på DN:s ledarsida.

Rätta artikel

En vårnatt 1968, bara ett par timmar före gryningen, träffades Janis Joplin och Leonard Cohen i en hiss på ett hotell som vid tidpunkten fortfarande var kändare än de båda musikerna. Någonstans på vägen upp genom schaktet bestämde de sig för att ligga med varandra. Enligt legenden letade Janis egentligen efter Kris Kristofferson och hans vackra huvud men skakade liksom av sig ambitionerna i den där hissen. Och det var tur för annars hade Leonard aldrig fått höra replikerna han senare skulle förvalta i det vackraste som skrivits – den andra versen i ”Chelsea Hotel No. 2”. Raderna som skulle bli ett litet evangelium för misfits; ett 62-stavigt stridsrop från normernas utkanter.

You told me again you preferred handsome men,
but for me you would make an exception.
And clenching your fist for the ones like us,
who are oppressed by the figures of beauty.
You fixed yourself, you said
well, never mind
we are ugly but we have the music
.

Jag vet inte om det är möjligt att inte känna någonting för den där passagen. Det är en otrolig scen. Man vill liksom vara en del av deras förbund, man vill ha mandat att knyta sin egen näve och jag tänker att riktigt vackra människor måste känna ett utanförskap när de hör de där raderna. Fulheten har aldrig varit sexigare. Det är 30 sekunder som fått människor att hoppas att de är tillräckligt fula för att få sjunga med. En snabbt övergående förhoppning men ändå, det är en bedrift att väcka den i en värld där skönhet är en konstant värdehandling, undertecknad av både kulturen och biologin.

Visst händer det att vår kultur tillåter den som är ful att vara cool men ingen önskar sig ful när de betraktar Napoleon Dynamite, Steve Buscemi eller Rorschach i ”Watchmen”. Och visst händer det att fulheten får vara vacker men ingen önskar sig vanställd bara för att de grips av ”Den vidunderliga kärlekens historia” eller ”Ringaren i Notre-Dame”. 

Vackra människor har lättare att få jobb och de löper mycket lägre risk att dömas till fängelsestraff.

De där raderna Leonard Cohen skrev om en vårnatt 1968 är nog det enda stycke populärkultur jag kan erinra mig där maktbalansen faktiskt rubbas snarare än att utmanas. Om än i bara 30 sekunder.

I kulturen är fulheten nästan alltid summan av en planerad lek med normerna, tillhörande dramaturgin, medan skönheten ofta bara är. I biomörkret förväntas vi acceptera att en karaktär med Henry Cavills eller Emma Stones huvud kan korsa en gata utan att människor vänder sig. Att ingen sneglar. Som man gör. I verkligheten skulle ju alla de möter förhålla sig till deras yta. Hantera den. Trollbindas eller provoceras, tappa trådar och sånt. Man hör aldrig några misstänkta brottslingar utbrista ”vad många snygga människor det jobbar här!” när de förs in på CSI-stationen.

Skönheten bara är.

Ett av de starkast lysande undantagen måste vara det irländsk-brittiska kriminaldramat ”The Fall” med Gillian Anderson i rollen som mordutredaren Stella Gibson. Serien följer ett enda fall i tre säsonger och på avstånd kan det se ut som bara ännu en seriemördarhistoria men på djupet är det en studie i alla möjliga sorters maktförhållanden. Inte minst de som regleras av skönhet. Jag känner människor som irriterar sig på serien eftersom de finner det ”overkligt” att mördaren, spelad av den omöjligt vackre Jamie Dornan (”Fifty shades of Grey”), är gift och har barn med en kvinna som är… alldaglig. Försiktigt uttryckt.

Men det förhållandet är, som så mycket annat i ”The Fall”, en omsorgsfullt mejslad detalj. Familjen är en behändig fasad för seriemördaren och den blir inte mindre behändig om han har makten som medföljer i förhållandet mellan vacker och ful. Han har ju skräddarsytt sitt liv för en hobby som kräver mesta möjliga kontroll över allting annat.

Skönhet är makt. Vi pratar bara inte så mycket om det. Allt blir lite lättare för den som är vacker.

Det finns ett utmärkt (och lite deprimerande) avsnitt av den beteendevetenskapliga podcasten ”Dumma människor” där Lina Thomsgård och psykologen Björn Hedensjö pratar om skönhetens makt under rubriken ”Därför är snygga bäst på allt”. Det handlar om haloeffekten: vår benägenhet att utifrån en positiv egenskap dra en massa andra slutsatser om positiva egenskaper hos en person. Det är den mekanismen som gör att vi i mötet med en vacker människa gärna tänker att hen också är duktigare, vänligare, snällare, ärligare och smartare. Fast vi inte vet. Och inte märker det.

Det finns studier som visar att effekten spökar i allt från rekrytering till rättegångar. Vackra människor har lättare att få jobb (även om de bara ska svara i telefon) och de löper mycket lägre risk (än den som är ful) att dömas till fängelsestraff. Och det har ingenting med fakta att göra. Inte så mycket med parningskemi heller. En heterosexuell kvinna drar positiva slutsatser ur en osynlig hatt i mötet med en annan kvinna – om hon är vacker.

Det är svårt att reglera denna djupa orättvisa på något annat sätt än att tala om den. Att odla kännedom om mekanismen.

Och haloeffekten har ju faktiskt en baksida för den som är vacker: svårigheten att tas på allvar när hen vill prata (eller sjunga) om det som gör ont. Men det kanske vi kan stå ut med.