Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 01:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/andrev-walden-vad-ar-du-beredd-att-offra-for-en-beboelig-framtid/

Ledare

Andrev Walden: Vad är du beredd att offra för en beboelig framtid?

I arkeologisk utgrävning i Huanchaco, strax norr om storstaden Trujillo på den peruanska kusten, har man hittat skeletten från 227 barn. Foto: Programa arqueologico huanchaco/AFP

Människan är inte alls ovillig att avstå saker, hon är beredd att offra nästan vad som helst om hon tror att det gör skillnad.

KOLUMNEN. Andrev Walden är journalist och fristående kolumnist på DN:s ledarsida.

Det pågår en ovanligt kuslig arkeologisk utgrävning i den lilla badorten Huanchaco, strax norr om storstaden Trujillo på den peruanska kusten. Hittills har man hittat skeletten från 227 barn. Begravda med ansiktena mot havet. Det är ingen kyrkogård, det är en offerplats. I dag hade vi kallat det en brottsplats. Barnen levde när de vallades dit för ungefär 700 år sedan. Bröstbenen bär spår efter knivar och uppbända revbenskorgar skvallrar om att deras hjärtan slitits ut. Och det regnade när de slaktades.

Det där med regnet är tydligen något man kan se trots att brottsplatsundersökningen dröjt. Experterna drar slutsatsen att de offrats under orkansäsongen. För att blidka gudarna när El Niño piskade chimúfolkets civilisation med regn och översvämningar. Kungarikets huvudstad – då ett under av ingenjörskonst och byråkrati med runt 50 000 invånare paketerade i radhus av soltorkat tegel – låg bara tio minuters promenad inåt land från offerplatsen. Kanske en kvart om man hade barn med sig.

De fiktiva berättelsernas författare brukar skona de minsta – eller åtminstone tassa på avstånd kring deras lidande – eftersom våld helt saknar underhållningsvärde när det riktas mot barn. Det blir bara olustigt. Arkeologer och historiker kan inte unna sig den sortens vaddering av berättelsen och ibland blir deras rapporter från det förflutna ansträngande läsning. Det finns ord jag aldrig skakar av mig, som den där passagen om ache-folket i Yuval Noah Hararis ”Sapiens”, om de jägare–samlare som ända in på 1960-talet levde isolerade från vår civilisation och brukade slå ihjäl sina spädbarn om de föddes utan hår på huvudet. Ett hopplöst svaghetstecken, trodde man. Det är så besinningslöst onödigt!

När aztekerna offrade barn till regnguden Tlaloc – med inslag av tortyr då han även krävde tårar i utbyte mot regn – fanns det ändå någon sorts logik.

Om vi till äventyrs uppfinner tidsmaskinen en dag vill jag att Paraguays regnskogar sorteras till de första hållplatserna, bara så att någon kan berätta för de där nomaderna att bebisar utan hår inte är svagare. Man kan naturligtvis åka lite överallt i historien och örfila människor tills handen domnar men det är något med den kritiska onödigheten i slakten av bebisar utan hår som tar luften ur mig. Det är liksom höjden av misstag förankrade i tro framför kunskap. När aztekerna offrade barn till regnguden Tlaloc – med inslag av tortyr då han även krävde tårar i utbyte mot regn – fanns det ändå någon sorts logik. Liksom bakom barnslakten i chimúriket.

Måhända extrema kapitel i historien om människoapans tro men jag är glad att jag lever här och nu. Avsaknaden av trons meningsskapande funktion kan jag stå ut med. Tror jag.

Men en sak får man ändå ge chimúfolket: de gjorde i alla fall någonting.

Vad är jag beredd att offra för en beboelig värld? Inte mina barn i alla fall. Och jag vill vara tydlig med att jag inte föreslår barnslakt som lösning på den begynnande klimatkatastrofen även om det i stor skala faktiskt skulle ha gynnsam effekt. (Och om den garderingen såg onödig ut har du nog bara inte besökt det drivhus för behändiga missförstånd vi kallar Twitter.)

Offer kommer att krävas, om än begränsade till livsstilsfrågor. Fast det har uppriktigt inte hänt mycket med min livsstil sedan jag begrep det där.

Jag har inte slutat äta kött och jag har köpt nya telefoner i stället för att laga gamla. Jag är nog inte ens beredd att ta tåget i stället för flyget när vi ska till svärföräldrarna i Karlskrona i jul. Inte för att tanken på att sitta fast på ett stillastående tåg med två barn skrämmer mig mer än civilisationens kollaps (eller?) utan för att jag saknar tro på att det gör skillnad. Dessutom tar det emot att avstå bekvämlighet som andra unnar sig. Det är inte rättvist. Ju.

Om jag är som människor är mest – vilket jag efter många års omsorgsfullt inbillad märkvärdighet accepterat att jag nog är – ligger väl nycklarna till omställningen gömda någonstans här. Människoapan är inte alls ovillig att avstå saker, hon är beredd att offra nästan vad som helst men bara om hon tror på att det gör skillnad. Och de andra människoaporna delar på bördan. Vilket i klimatfrågan också råkar vara förutsättningen för att det ska göra skillnad.

Det är väl därför jag tvivlar på den teknikoptimistiska liberalens dröm om individens och marknadens lösning på klimatkatastrofen. Svaret måste vara politiskt eftersom bara politiken kan säkerställa att våra offer fördelas rättvist och gör skillnad.

De gamla grekiska och romerska historikernas grafiska rapporter om barnoffer i Karthago brukade avfärdas som antik propaganda men nya studier talar för att det nog förekom i betydande skala i den feniciska handelsmetropolen och dess utposter kring Medelhavet. Då stämmer det kanske också som Diodorus skrev strax före vår tideräkning, att förmögna karthager emellanåt köpte fattiga familjers barn och födde upp dem för rituell slakt. Ett slags antik handel med utsläppsrätter som lär ha skapat dålig stämning.

Vi behöver inte offra våra barn för en beboelig framtid. Det vore dessutom ologiskt att döda dem som ska bo där. Men något måste offras. Och de som har mer måste offra mer. Om vi ska tro på det.