Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 17:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/annie-loof-bryter-ny-mark-i-politikens-mittfalt/

Ledare

Lööf har valt bort ryggdunkningarna

Foto: Patrick Trägårdh/TT

DN 2/2 2019. Ett nytt politiskt landskap växer fram. Det karakteriseras inte av två block.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Man kan tänka sig att det var en hel del som Annie Lööf ville förklara, när hon på fredagen klev upp i talarstolen för att inleda Centerpartiets kommundagar. För första gången sedan beskedet om C:s och L:s uppgörelse med S och MP hade hon chansen att se centermedlemmarna i ögonen.

Och det är inte vilket vägval som helst Annie Lööf har gjort. Det handlade inte främst om att välja mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven. Inte heller bara om att välja mellan en regering som är utlämnad till populistiska nationalister och en som är beroende av två liberala partier. 

Faktum är att Lööfs val inte endast handlade om att välja statsminister och regering, utan om vilken typ av politiskt landskap Sverige ska ha.

Förra årets val bekräftade att den traditionella blockpolitiken är död. Det går inte längre att bilda regering med endast blå eller rödgröna partier som underlag. 

Om Centerpartiet hade släppt fram Ulf Kristersson till statsministerposten skulle tvåblockspolitiken dock i praktiken ha återetablerats. Men med Sverigedemokraterna som en del av det borgerliga regeringsunderlaget. Och eftersom SD:s röster skulle ha varit avgörande i varje viktig votering hade Jimmie Åkesson fått ett historiskt inflytande, samtidigt som C och L förvandlats till hans gisslan.

I stället upprättar C tillsammans med L ett liberalt kraftfält i svensk politik.

Lööfs val blev att tolerera en S-regering, men att inte sätta sig i den. Och att samtidigt lämna dörren öppen för att nästa gång vända sig tillbaka till Moderaterna. Det innebär ett nej till en ny tvåblockspolitik. I stället upprättar C tillsammans med L ett liberalt kraftfält i svensk politik. 

Det är ett vägval som ger goda förutsättningar att värna de värderingar som karakteriserar politikens breda centrum: öppenhet mot omvärlden, tolerans och jämställdhet. Och, som januariavtalet visar, att driva fram liberala reformer.  

Det innebär dock inte att det är en enkel väg som Annie Lööf har slagit in på tillsammans med Jan Björklund. Visserligen krävs det inte att mer än 10–15 procent av väljarkåren tycker att det är viktigare med liberala värderingar och reformer än statsministerns partifärg för att C och L ska kunna hålla fast vid sin vågmästarroll. Men det är likväl väljare som måste mobiliseras, i ett land som präglats av en rödgrön och en blå identitet. 

Dessutom är det tryggt att vara del av ett större lag, där ryggdunkningarna är fler. Den som befinner sig i mitten får ta emot smällar från både höger och vänster. Lööfs och Björklunds tapp i förtroendemätningarna de senaste månaderna är en reflektion av deras nya utsatta position. Förut gillade de flesta moderata och kristdemokratiska väljare dem också, så är det inte längre.

Lööfs vägval tvingar också andra att välja riktning. Hur väl C och L lyckas förankra politiken i mitten beror på hur de två statsbärande partierna, S och M, väljer att positionera sig. Och framför allt hur de förhåller sig till V respektive SD. 

Att Stefan Löfven genom januariavtalet kört över sin partivänster och osentimentalt klippt banden till Jonas Sjöstedt är ett tecken på att socialdemokratin vill lägga sig nära mittfåran. Förhoppningsvis klarar Ulf Kristersson också att stå emot de krafter inom Moderaterna som vill närma sig Sverigedemokraterna. Det är nödvändigt för att Centern och Liberalerna nästa gång ska kunna vända sig tillbaka till M.

Dessutom står de centerpartister som Annie Lööf talade till på fredagen – liksom Jan Björklunds liberaler – sannolikt inför en svår strategisk diskussion. Vad ger i längden bäst förutsättningar för ett starkt liberalt kraftfält, en hälsosam konkurrens mellan C och L – eller ett större centerliberalt parti?