Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 00:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/annika-strom-melin-demokrati-kan-se-ut-pa-manga-olika-satt-det-maste-aven-eu-acceptera/

Ledare

Annika Ström Melin: Demokrati kan se ut på många olika sätt – det måste även EU acceptera

Belgiens kommande EU-kommissionär, Didier Reynders. Foto: Thierry Roge

Det blåser upp till ny strid om rättsstatens principer i EU. Risken är att EU får ett detaljerat kontrollsystem för alla länder, samtidigt som de stora syndarna går fria.

KOLUMNEN. Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Under en intressant utfrågning i EU-parlamentet förra veckan avslöjande Didier Reynders att han vill ha ett nytt system för kontroll av rättsstatens principer i EU.

Belgiens kommande EU-kommissionär ska ta över ansvaret för de pågående processerna mot Polen och Ungern och frågan är vad han tänker göra.

Planerar Reynders att lägga ned kommissionens hittills misslyckade försök att använda artikel 7 i EU:s fördrag, enligt vilken medlemsländer som bryter mot unionens grundläggande värden kan straffas med indragen rösträtt? Det hoppas förstås regeringarna i Warszawa och Budapest.

I en intervju med Financial Times förra veckan förklarade Ungerns justitieminister att artikel 7-förfarandet är ”absurt” och att ”alla EU-länder har tröttnat” på den återkommande kritiken från Bryssel. Hon förväntar sig att den nya kommissionen snarast avslutar processen mot Ungern.

Om detta gav Reynders inget klart besked under utfrågningen i EU-parlamentet. I stället förklarade han att det behövs regelbundna kontroller av att rättsstatens principer respekteras i alla EU-länder. En resultattavla ska sedan sammanställas och avvikelser på så sätt upptäckas tidigt.

Förslaget är inte nytt och har redan diskuterats i EU-kretsen. Flertalet länder – bland dem Sverige – står bakom idén och hittills har inte ens Ungern och Polen sagt blankt nej.

Tanken är att länder som inte sköter sig ska straffas ekonomiskt. Fördelningen av EU:s olika bidrag ska kopplas till hur väl ett medlemsland följer rättsstatens principer. Argumentet för sådan så kallad ”konditionalitet” är att stater som tar emot EU:s bidrag måste ha rättsliga system som fungerar väl.

Allt detta låter kanske bra. Alla vill väl stärka rättsstatens principer i EU:s länder? Ja, men det finns flera problem med Reynders förslag.

Risken är för det första att frågan relativiseras och att alla medlemsstater betraktas som lika goda kålsupare. Det är nämligen svårt att tro att något EU-land lever upp till rättsstatens principer till hundra procent.

Sverige har till exempel kritiserats av EU-domstolen för att skattebrott tidigare kunde dubbelbestraffas. EU-kommissionen anser att det är ett exempel på ”att systematiska problem som kan kopplas till rättsstatens principer har betydelse för unionens finanser”.

Nationella olikheter kan framstå som egendomliga för alla andra, men så länge demokratin fungerar ska EU hålla sig borta.

Men att skattebrottslingar tidigare både kunde straffas och tvingas betala skattetillägg i Sverige går inte att jämföra med den auktoritära omvandling som pågår i Ungern och Polen.

Centralstyrningen och politiseringen av domstolsväsendet, som har drivits igenom i dessa länder, innebär att de oberoende domstolarnas ställning har underminerats. Därmed har också demokratins fundament blivit svagare.

Om dubbelbestraffning i Sverige och politisering av domstolarna i Polen och Ungern skulle hamna på samma ”scoreboard” i EU leder det både tanken och politiken fel.

Skillnaden mellan det ena och det andra handlar inte om grad, utan art. Sveriges regering styr inte bort från den liberala demokratin, men premiärminister Viktor Orbán gör ingen hemlighet av att han vill upprätta en ”illiberal demokrati”.

Problemet är också att en allmän kontroll bygger på föreställningen om att det finns en modell som passar alla. Men en harmonisering av hur rättsstatens principer tillämpas i EU-länderna vore verkligen inte bra.

Demokratin har vuxit fram successivt i EU:s länder och demokratins institutioner har därför utformats på olika sätt. Det handlar om skilda traditioner med historisk förankring.

Sverige har till exempel ingen författningsdomstol, Storbritannien ingen skriven konstitution och Frankrike en mycket annorlunda konstitutionell domstol där en del ledamöter är tidigare presidenter och premiärministrar.

Dessa nationella olikheter kan framstå som egendomliga för alla andra, men så länge demokratin fungerar ska EU hålla sig borta. Det är inte EU som ska bestämma om Sverige ska inrätta en författningsdomstol, utan den svenska riksdagen.

Demokratiskyddet i EU är med andra ord en känslig sak. Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Å ena sidan måste demokratin i medlemsländerna överleva, utvecklas och försvaras. Om EU börjar detaljstyra och införa gemensamma regler kan de nationella demokratierna skadas.

Å andra sidan måste EU kunna reagera kraftfullt om ett medlemsland drar i väg mot ett auktoritärt styre. Och då räcker det inte att EU-bidragen minskar.

Det gränsfria och alltmer sammansvetsade samarbetet i EU bygger på att medlemsländerna är demokratiska rättsstater. Att ett land som dagens Turkiet skulle släppas in i unionen vore därför otänkbart. En EU-stat som monterar ned demokratins viktigaste byggstenar borde inte heller få vara med.