Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-26 18:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/annika-strom-melin-demokratin-behover-mer-an-en-intensiv-dos-eu-politik-vart-femte-ar/

Ledare

Annika Ström Melin: Demokratin behöver mer än en intensiv dos EU-politik vart femte år

Lars Adaktusson. Foto: Nicklas Thegerström

Efter EU-valet kan partierna inte göra som vanligt och begrava EU-politiken fram till nästa val. Demokratin kräver mer.

KOLUMNEN. Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

EU-valet 2019

Är det klimatkrisen, Brexit, Donald Trump eller Vladimir Putin? Någonting har definitivt påverkat medborgarnas förväntningar på och förtroende för EU.

I 21 av unionens 28 medlemsländer ökade valdeltagandet i årets EU-val. Genomsnittet gick från 42,6 till 51 procent och trots att den siffran egentligen inte är särskilt mycket att hurra över innebär den ett trendbrott.

EU-medborgarna tycks ha blivit mer engagerade i EU-politiken. Fler än tidigare värnar också om samarbetet.

En undersökning som Kantar publicerade för några veckor sedan visar att stödet för fortsatt EU-medlemskap är skyhögt, nästan överallt.

Storbritannien fanns inte med i studien, men i till exempel Irland skulle 91 procent i dag rösta ja till EU, i Polen 89 procent, i Danmark 86, Ungern 81, Spanien 88 och Sverige 89 procent.

De högerextrema och högerpopulistiska partiernas omsvängning bygger med andra ord på ren självbevarelsedrift. Marine Le Pen och Jimmy Åkesson tycks ha insett att krav på Frexit och Svexit inte är särskilt populära.

Säkert är det många – och ibland motstridiga – skäl som ligger bakom EU-medborgarnas ökade engagemang.

Förhoppningsvis inser fler att klimatkrisen inte kan lösas av varje land för sig. Att EU faktiskt har möjlighet att fatta övernationella beslut som kan göra skillnad.

Partierna värnar inte om bandet mellan politiken på nationell och EU-nivå, utan försöker hålla behörigt avstånd.

Den mer instabila världsordningen är säkert en annan förklaring. Många anser antagligen att unionens länder måste försöka hålla ihop om de ska ha något att säga till om när USA, Ryssland och Kina tar för sig.

Ökat valdeltagande innebär förstås inte att väljarna har samma åsikt om EU. Le Pens och Åkessons väljare hoppas väl att unionen ska bygga vidare på fästning Europa.

De extremt nationalistiska partiernas framgång i EU-valet innebär därför ett reellt hot mot unionens öppenhet inom flera områden. När det till exempel gäller frihandel kommer dessa partier säkert att göra vad de kan för att hela EU:s politik ska bli mer protektionistisk. Om bland annat detta kommer det att bli hård strid i EU-parlamentet framöver.

Väljarna tycker olika, men tar alltså den politiska nivå som EU utgör på större allvar. Det borde också de svenska politiska partierna göra.

Tyvärr är risken att det blir som vanligt. När EU-valet är över pustar partierna ut och begraver EU-frågorna fram till nästa gång. Den politiska tystnad som brukar uppstå kan vara öronbedövande. Partiernas ovilja att diskutera EU-politik, också på hemmaplan och inte bara vart femte år, är inte bara irriterande. Det är ett demokratiskt problem. 

Kopplingen mellan nationell och europeisk demokrati måste bli starkare och tydligare, och det borde väl inte vara så svårt? Det finns redan en mängd olika förslag. En idé, som har diskuterats många gånger tidigare men som aldrig har blivit verklighet, är att ge EU-parlamentarikerna rätt att närvara och delta i den svenska riksdagens debatter.

Om de nyvalda ledamöterna i EU-parlamentet då och då dyker upp i SVT:s direktsändningar från riksdagen skulle avståndet mellan Bryssel och Stockholm kännas kortare. EU-parlamentarikerna skulle få möjlighet att argumentera för beslut som är på gång i Bryssel och Strasbourg och förklara hur partiernas politik i Sverige och EU hänger ihop.

De svenska partierna skulle också få bättre koll på vad deras företrädare sysslar med i EU-parlamentet, vilket verkar behövas. Kristdemokraternas ledning har tydligen inte haft en aning om hur deras ledamot i EU-parlamentet har röstat.

På denna punkt verkade det vara bättre förr. När Sverige var ny medlem brukade ledamöterna i EU-parlamentet delta i regelbundna möten med sina respektive partiers ledning. Sedan dess tycks distansen ha ökat.

Intrycket är att partierna inte alls värnar om bandet mellan politiken på nationell och EU-nivå, utan tvärtom försöker hålla behörigt avstånd. Som om EU är något som ska hållas så långt borta som möjligt, utom när det är EU-val.

Det borde också gå att göra riksdagens omfattande arbete med EU-frågor mer synligt.

Valet till riksdagen är ju också ett slags EU-val. Förhandlingarna i EU-nämnden sker nästan varje vecka. Regeringens ministrar kommer till EU-nämnden för att få riksdagens mandat inför förhandlingarna med övriga länders företrädare i ministerrådet.

Överläggningarna i EU-nämnden är inte öppna, men skulle kunna utnyttjas för offentliga diskussioner. Varför inte ordna en öppen, kort debatt i samband med varje möte?

De så kallade subsidiaritetsprövningar som riksdagen gör av nya EU-lagar förtjänar också större spridning. Då skulle diskussionen i Sverige kunna fördjupas och inte föras lika yrvaket som när det arrangeras EU-val.

Om partierna bidrar med mer politiskt syre i EU-debatten kan jag nästan lova att journalister vill bevaka det som sägs och görs.

På något sätt krävs en förändring. Det räcker inte att väljarna får en intensiv dos EU-politik vart femte år.