Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/annika-strom-melin-det-behovs-en-irriterande-eu-kommission-som-alla-kan-reta-sig-pa/

Ledare

Annika Ström Melin: Det behövs en irriterande EU-kommission som alla kan reta sig på

Försvagad ställning: Jean-Claude Juncker och Ursula von der Leyen. Foto: Virginia Mayo/AP

Ursula von der Leyen tar över ansvaret för en försvagad EU-kommission. Men om unionen ska kunna göra något åt klimatkrisen och andra nationellt gränsöverskridande problem krävs det en stark överstatlig institution.

KOLUMNEN. Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Senare på tisdagen ska Ursula von der Leyen presentera sin nya EU-kommission. Redan nu står det klart att hon kommer att leda en institution som har fått en svagare ställning i EU.

Under senare år har EU-kommissionen satsat högt fler gånger, men misslyckats med att driva igenom sina förslag. Det är en delvis motsägelsefull, men ändå tydlig utveckling som inleddes för fem år sedan.

När Jean-Claude Juncker tillträdde som ordförande 2014 hävdade han att kommissionen skulle bli mer ”politisk”.

Det där ordet provocerade många regeringschefer. Vem trodde egentligen Juncker att han var?! EU-kommissionens ordförande skulle minsann inte vara något slags politisk ledare för EU, morrades det på många håll.

Att folkvalda politiker i medlemsländerna ilsknade till är begripligt, men idén om en ”politisk” kommission innebar ingen stor revolution.

Det Juncker menade var att EU-kommissionen skulle arbeta mer proaktivt än tidigare. Kommissionen skulle inte enbart förvalta och övervaka unionens sätt att fungera, utan driva på i frågor som ansågs vara viktiga för hela EU.

Fem år senare är det uppenbart att Junckers kommission försökte, men bara delvis lyckades bli mer ”politisk”.

Tänk bara på migrationspolitiken. Kommissionen var faktiskt ganska tidigt ute med att peka på behovet av en mer gemensam flyktingmottagning i EU.

Flera genomarbetade lagförslag lades fram, men trots många års förhandlingar har medlemsländerna inte kommit överens. I stället verkar idén om ett lösligare samarbete mellan en koalition av ”villiga” länder växa fram.

Tänk också på striden om rättsstatens principer. EU-kommissionen har haft en mycket tydlig linje, men misslyckats med att få stöd av medlemsländerna i rådet.

Vissa delar av tvisten med Polen har i stället avgjorts i EU-domstolen. Regeringen i Warszawa har till exempel fällts för att ha tvingat polska domare att gå i förtida pension.

Så långt fungerar alltså EU enligt regelboken. Men samtidigt har Polens ilskna reaktioner mot EU-kommissionens agerande haft avsedd verkan.

Kommissionens ställning underminerades när rådet inte ställde sig bakom kritiken mot Polen. Risken är därför att regeringen i Warszawa trots bakslaget i EU-domstolen känner sig, och kommer att uppträda, som en vinnare.

Mycket talar för att försvagningen av EU-kommissionens ställning kommer att fortsätta. De politiska ledarna vill ha och har fått ett övertag.

På så sätt har luften efter hand gått ur Junckers politiska kommission. Och Ursula von der Leyen kommer säkert att få det ännu svårare att driva på.

Det sätt på vilket von der Leyen utsågs till kommissionens nästa ordförande har gjort hennes ställning ostadigare än Junckers, ändå från början.

Först dök hon upp, helt otippad och oväntad, som stats- och regeringschefernas kandidat vid det extra EU-toppmötet i början av juli. Sedan godkändes hon av EU-parlamentet med bara nio rösters övervikt.

Till skillnad från Jean-Claude Juncker, som var vinnande så kallad spetskandidat i 2014 års EU-val, har von der Leyen alltså enbart stats- och regeringscheferna att tacka för sitt nya uppdrag. Och stödet i EU-parlamentet är bräckligare.

Mycket talar därför för att försvagningen av EU-kommissionens ställning kommer att fortsätta. De politiska ledarna i EU-länderna vill ha och har fått ett övertag.

Spelar det någon roll för EU? Ja, utan en väl fungerande, tillräckligt stark och nationellt oberoende kommission skulle unionen inte fungera.

Kommissionen har rätt att föreslå ny EU-lagstiftning, övervaka att medlemsländerna följer de gemensamma lagarna och dra stater som inte anses sköta sig inför EU-domstolen.

Den överstatliga institutionen i Bryssel har alltså utrustats med ovanlig makt. EU-kommissionen liknar faktiskt ingen annan myndighet i hela världen.

Att stolta gamla nationalstater irriterar sig på kommissionen och reser ragg när de tas i örat är därför inte konstigt. Ingen gillar att bli uppläxad. Det är inte bara Ungern och Polen som är upprörda över kritik från EU-kommissionen, liknande missnöje finns på många håll.

Men det är kommissionen som försöker se till att förslagen till nya EU-lagar inte utformas för att gynna ett land och att de gemensamma lagarna sedan tillämpas i hela unionen.

Alternativet är att de politiska ledarna tar över ännu mer. Och om stats- och regeringschefernas minsta gemensamma nämnare ska bestämma ambitionsnivån i EU skulle det inte bli mycket gjort.

Utan kommissionen skulle EU bli en lösligare och pratigare europeisk sammanslutning. Nationella intressen skulle slå igenom och små länder få svårare att höja sina röster.

Den som tror att det krävs fler övernationella, bindande beslut borde därför inse att EU-kommissionen behövs.

Om EU ska kunna göra något åt klimatkrisen och andra gränsöverskridande problem är det väldigt bra att det finns en präktig och irriterande EU-kommission, som svävar någonstans ovanför nationerna och som alla kan reta sig på.