Direkt efter årets EU-val ser det ut att bli gammal vanlig politisk kohandel bakom stängda dörrar om vem som ska få EU:s viktigaste jobb.

Det handlar om flera toppositioner: Vem ska leda EU-kommissionen efter Jean-Claude Juncker? Vem ska ta över som ordförande för Europeiska rådet efter Donald Tusk, som EU:s utrikesföreträdare efter Federica Mogherini och som ny ordförande för ECB, Europeiska centralbanken?

Redan i dag, under det informella EU-toppmötet i rumänska Sibiu, ska EU-ledarna ha en första hemlig överläggning om möjliga namn. Sedan ska allt vara klappat och klart så snart som möjligt efter EU-valet.

En sak verkar redan vara rätt säker: Manfred Weber, som ställer upp i EU-valet som toppkandidat för EPP, den EU-vänliga kristdemokratiska och konservativa gruppen, blir inte kommissionens nästa ordförande.

EPP blir antagligen största partigrupp i valet, men Weber är politiskt oerfaren och har aldrig ens varit minister i sitt hemland Tyskland. Han anses tydligen inte vara rätt person för uppdraget.

Det krävs en tuffing som Brexitförhandlaren Michel Barnier eller kanske en politisk slitvarg som Nederländernas premiärminister Mark Rutte, sägs det i korridorerna i Bryssel.

Hela processen blir därför som så ofta tidigare en helt sluten övning. Medborgarna kommer inte i förväg att få veta vilka kandidaterna är eller vad de vill göra på sina nya uppdrag.

Ett komplicerat politiskt pussel ska läggas och då anses det krävas största möjliga tystnad. Därmed kommer också experimentet med toppkandidater i EU-valet att gå i graven.

Försöket att demokratisera valet av kommissionens ordförande har förvisso varit problematiskt på många sätt.

Experimentet rullade i gång inför EU-valet 2014. Syftet var att kommissionens ordförande skulle utses mer öppet och bli ett mer politiskt val, men det fanns inga formella regler som möjliggjorde en sådan ordning.

Partigrupperna i EU-parlamentet utnyttjade en oklar formulering i EU:s fördrag. Där heter det att stats- och regeringscheferna ”med hänsyn till” valet till Europaparlamentet ska föreslå en kandidat till EU-kommissionens ordförande.

Med hänvisning till dessa ord bestämde sig partigrupperna för att utse var sin så kallad spitzenkandidat, en toppkandidat i EU-valet. Den som företrädde den grupp som blev störst i valet skulle bli kommissionsordförande, hävdade partierna.

Det är utan tvivel ett ganska svajigt demokratiskt försök. Inte nog med att det inte finns ett tydligt stöd i fördraget. Toppkandidaterna ställer dessutom bara upp i sina egna hemländer och hur ska därför någon i till exempel Sverige kunna rösta på dessa personer? Det är omöjligt.

Systemet med toppkandidater kan därför ses som en demokratisk låtsaslek. Att göra valet av EU-kommissionens ordförande mer politiskt kan också ge intryck av att det handlar om att utse ett slags regeringschef för EU, och så är det inte alls.

EU-kommissionen är ingen EU-regering. Kommissionen är en överstatlig institution som har utrustats med stor makt, men ska inte styra EU på samma sätt som en nationell regering leder ett land.

Det borde gå att förbättra demokratin i EU i stället för att avveckla det försök som har inletts.

Allt detta talar emot systemet med toppkandidater och bland EU:s stats- och regeringschefer är det inte populärt. Frankrikes president Emmanuel Macron gillar det inte alls och Tysklands Angela Merkel gick bara efter stor tvekan med på det för fem år sedan.

Ändå borde det vara för tidigt att ge upp försöket att ge medborgarnas röster i EU-valet större tyngd.

Toppkandidaterna har satt fart på valkampanjerna. En debatt i Florens förra veckan mellan EPP:s Manfred Weber, socialistgruppens Frans Timmermans, liberalernas Guy Verhofstadt och de grönas Ska Keller var upplysande och intressant.

Tydliga skiljelinjer framkom när det till exempel gäller en europeisk armé (som Weber vill ha), en EU-skatt på utsläpp av koldioxid (som Timmermans, Keller och Verhofstadt förespråkar), ett EU-FBI (som Weber och Verhofstadt går till val på) och att riva upp migrationsavtalet med Turkiet (som Keller förespråkar).

Visst kan sådana debatter hållas även utan toppkandidater, men kampen om posten som EU-kommissionens ordförande gör att frågorna ställs på sin spets. Det blir mer syre i den politiska diskussionen om valet som väntar är på allvar.

Väljarna i EU har fått möjlighet att lyssna på politiker som vill ha och kan få verklig EU-makt. Sedan kan de rösta på ett parti på hemmaplan som ingår i samma grupp som toppkandidaten.

Det är fortfarande en komplicerad och problematisk ordning. Men alternativet, att EU-ledarna gör upp bakom stängda dörrar, är inte bättre.

Det borde gå att förbättra demokratin i EU i stället för att avveckla det försök som har inletts.

På något sätt måste medborgarnas röster väga tyngre än i dag. Och någon form av öppenhet behövs när de högsta posterna i EU ska tillsättas.