Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-23 17:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/annika-strom-melin-eus-ombytliga-relation-till-lukasjenko-forvirrar/

Ledare

Annika Ström Melin: EU:s ombytliga relation till Lukasjenko förvirrar

Behöver stöd.
Behöver stöd. Foto: Paul Hansen

Belarus ingår i EU:s östliga partnerskap och under senare år har relationen fördjupats. Men diktatorn i Minsk kan aldrig bli en god EU-vän och det borde unionen ha visat för länge sedan.

Det är en lättnad att slutsatserna efter förra veckans digitala EU-toppmöte om Belarus formulerades så skarpt. EU-ledarna underkände valet i Belarus och uttryckte sin ”solidaritet med det belarusiska folket och dess önskan om att utöva sina grundläggande demokratiska rättigheter”.

Inom kort ska därför riktade EU-sanktioner införas mot ”ett väsentligt antal” individer i Belarus som har haft ansvar för ”våld, repression och förfalskande av valresultat”.

Det låter kanske inte särskilt drastiskt, men för den belarusiska nomenklatura som inte längre kommer att kunna åka till EU, och vars tillgångar ska frysas, blir det förhoppningsvis kännbart.

På kort sikt kan EU inte heller göra särskilt mycket mer. Däremot borde unionen fundera på hur förhållandet med Belarus ska utvecklas framöver.

Belarus hör till den grupp länder som ingår i EU:s så kallade östliga partnerskap, och under senare år har det verkat som att förbindelsen med Lukasjenkos diktatur har förbättrats och fördjupats.

Sedan 2016 har ”samarbetet mellan EU och Belarus ökat”, förklarar EU-kommissionen glatt i ett flerfärgat faktablad. Då avvecklades de sanktioner som EU införde efter valet 2010, då Lukasjenkos styrkor slog ned demonstrationerna som följde efter valfusket den gången. Under de senaste fyra åren har EU visat att unionen tror på och vill ha en bättre relation med Belarus.

Visst måste EU handla med och ha vissa andra relationer med envåldshärskare, men de ska inte behandlas som potentiellt goda vänner.

EU:s ekonomiska stöd har fördubblats och uppgår för närvarande till 300 miljoner euro årligen. Pengarna har bland annat gått till 3.000 Erasmusstudenter, stöd till 4.500 belarusiska företag och hjälp med att upprätta en ”nationell aktionsplan för mänskliga rättigheter”. Så sent som den 1 juli i år trädde dessutom ett nytt avtal i kraft som ska underlätta visumförfarandet mellan EU och Belarus.

Allt detta har förhoppningsvis stärkt de krafter som arbetar för demokrati i Belarus och bidragit till större öppenhet i det slutna landet. Men de glada tillropen från Bryssel skapar också förvirring. Vad är egentligen målet: Vill EU ha en stabilare relation med Lukasjenkos regim – eller försöka få bort den?

Det suddiga syftet med EU:s östliga partnerskap kan trassla till unionens yttre förbindelser – också med Ryssland. Och i en kärnfråga, om de östra grannländerna någon gång i framtiden ska kunna bli medlemmar i unionen, har EU varit medvetet dunkel.

I samtal med regimen i Belarus har EU inte nuddat vid tanken på ett framtida medlemskap. Så länge en diktator sitter vid makten är det otänkbart och i Belarus verkar det inte heller finnas någon längtan efter EU-anslutning.

Men i förhandlingarna med Ukraina, som också är en del av EU:s östliga partnerskap, var frågan om medlemskap laddad. Ukraina erbjöds ”ett europeiskt perspektiv”, vilket landets EU-anhängare tolkade som en möjlighet till medlemskap – och Kreml gjorde detsamma.

När EU-vännerna i Ukraina insåg att medlemskap inte alls stod på dagordningen blev de grymt besvikna, och Moskva utnyttjade vagheten på denna punkt som en av de förevändningar som ledde fram till ett ryskt militärt ingripande.

Det associationsavtal mellan EU och Ukraina som så småningom trädde i kraft 2017 är långtgående, men innehåller inte ett enda ord om kommande medlemskapsförhandlingar.

Den otydliga målbilden för det östliga partnerskapet är inget olycksfall i arbetet, utan har funnits med från början och är i själva verket en del av själva konstruktionen.

Det framkom i slutet av maj 2008, när Polens och Sveriges dåvarande utrikesministrar Radoslaw Sikorski och Carl Bildt lanserade idén om att EU skulle inleda ett nytt slags partnerskap med grannländerna i östra Europa.

”Vi vet mycket väl att EU lider av utvidgningströtthet”, förklarade Sikorski – och fortsatte: ”Vi måste ändå utnyttja tiden till att förbereda oss så mycket som möjligt, så att fortsatt utvidgning blir naturlig när tröttheten försvinner.”

Det östliga partnerskapet skulle alltså inte leda till nya EU-medlemskap, men ändå bereda och anpassa länderna för en sådan framtid. Inte konstigt att det budskapet – medvetet eller omedvetet – kunde missförstås.

Belarus är inte Ukraina, men förr eller senare kommer förhoppningsvis diktaturen i Minsk att ersättas med ett mer demokratiskt styre. Fram till dess kan EU inte uppträda som om unionen är beredd att återuppta trevliga förbindelser inom det östliga partnerskapets ram med Lukasjenko – eller med någon annan inom samma regim – även om den pågående repressionen upphör.

Visst måste EU handla med och ha vissa andra relationer med envåldshärskare, men de ska inte behandlas som potentiellt goda vänner.

Dessutom borde målet med EU:s östliga partnerskap göras tydligare. Förklara att EU gärna vill utveckla och fördjupa allt möjligt samarbete med demokratiska grannstater i öst, men låt inget land tro att unionen för närvarande är beredd att släppa in dem som nya medlemmar.

Det är ett trist, men sant budskap. Utvidgningströttheten i EU har inte alls försvunnit, utan tvärtom förstärkts – och ärlighet varar ändå längst, också i relationer mellan stater och unioner.

Ämnen i artikeln

Belarus
Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt