Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 13:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/annika-strom-melin-gor-eu-valet-till-en-kamp-om-forslag-som-kan-radda-klimatet/

Ledare

Annika Ström Melin: Gör EU-valet till en kamp om förslag som kan rädda klimatet

Engagemanget finns och växer. Foto: Henrik Montgomery/TT

KOLUMNEN: Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Varför dominerar inte klimatkrisen kampanjerna inför EU-valet? Inom klimatpolitiken kan EU göra verklig skillnad

Rätta artikel
EU-valet 2019

För några veckor sedan ställde en av mina grannar en fråga som jag inte har kunnat sluta att tänka på sedan dess.

Det var vårstädning av gården och när korvgrillningen kom igång ville hon tala med mig om EU-valet.

Hon var upprörd över att partierna inte tog klimatpolitiken på större allvar och undrade: Varför möter inte politikerna vår oro och låter klimatfrågan dominera EU-valet? Hon hade förväntat sig en mycket mer intensiv klimatdebatt.

Opinionsmätningarna visar att hon inte är ensam. Väljarna anser att klimatet är den viktigaste valfrågan och det är rätt sorgligt att partierna inte gör allt för att mobilisera det stora engagemang som faktiskt finns. Ett EU-val är dessutom bästa tänkbara tillfälle för en klimatdebatt som tar sikte på framtiden.

Det märkliga är nämligen att EU, den dammiga gamla kol- och stålunionens efterföljare, faktiskt är som gjord för att kunna göra något åt vår tids klimatkris.

”Gårdagens suveräna stater kan inte längre lösa dagens problem”, skrev Jean Monnet, mannen som presenterade idén bakom kol- och stålunionen. Den beslutsmetod som Monnet föreslog innebar därför ett helt nytt sätt att klubba tvingande lagar som skulle gälla över nationsgränserna.

Det var en uppseendeväckande tanke, också på 1950-talet. Många av nationalstatens ivrigaste försvarare – från höger till vänster – avskydde Monnets metod, och så är det än i denna dag.

EU:s överstatliga lagstiftningsmakt måste förstås användas med måtta, sans och balans.

Monnet underskattade det demokratiska underskott som byggdes in i unionen och därför ska EU-makten inte lägga sig i allting. Men för att göra något åt klimatkrisen är EU:s beslutsmetod mycket bra.

Inget enskilt land kan påverka de globala klimatförändrande utsläppen särskilt mycket på egen hand. Och FN:s avtal bygger på frivilliga åtaganden. Men EU har makt och möjlighet att driva igenom klimatlagar som medlemsländerna måste följa. Annars väntar rättegång i EU-domstolen och dryga böter.

Det är den enda övernationella organisation i hela världen som fungerar på så sätt. Tack vare Monnets metod har EU också lyckats göra en hel del som går i rätt riktning.

Inte tillräckligt, eftersom utsläppen åter ökar något, men mellan 1990 och 2016 minskade utsläppen av koldioxid i EU med 24 procent.

Det nu gällande EU-målet, som är att minska utsläppen med 20 procent senast 2020, uppnåddes därför redan 2015.

Min granne ställde en väldigt bra fråga: Varför öser inte partierna förslag över oss om vad EU kan göra för att minska utsläppen?

Delvis är detta ett resultat av att den europeiska ekonomin har haft problem, men inte enbart. Det har också funnits en politisk vilja att få ned utsläppen.

Inom klimatpolitiken har EU-parlamentet lagstiftande makt och under den gångna mandatperioden har parlamentet varit med om att stifta en lång rad nya, tuffare klimatlagar som förhoppningsvis kommer att göra skillnad.

Det gäller till exempel ETS, handeln med utsläppsrätter, och den så kallade ansvarsfördelningsförordningen, som anger hur stora utsläpp medlemsländerna får ha inom till exempel trafiken och andra områden som inte ingår in ETS. Dessa skärpta EU-lagar kommer antagligen tvinga ned utsläppen framöver. Det finns också långtgående planer på hur EU ska gå vidare.

EU-kommissionen har presenterat en mycket radikal strategi som innebär att EU ska vara så kallat ”klimatneutralt” 2050, vilket betyder nettonollutsläpp av växthusgaser. Om den strategin ska bli verklighet lär det krävas hårt politiskt arbete under de kommande åren.

Här finns alltså hur mycket som helst att diskutera.

En fråga som förtjänar debatt är till exempel varför så många svenska partier säger nej till en koldioxidskatt i EU.

Det sägs att systemet med utsläppshandel är ett bra alternativ. Att skattepolitik är nationellt beslutad och att det därför är svårt att få igenom en EU-skatt på koldioxid, eftersom flertalet medlemsländer inte vill ha en sådan. Samt att skatt på utsläpp måste gälla i hela världen för att vara meningsfull.

Allt detta är förvisso sant. Samtidigt är nästan alla forskare överens om att en global skatt på koldioxid skulle vara det enskilt enklaste, snabbaste och mest effektiva sättet att få ned utsläppen i världen.

Varför skulle inte EU kunna gå i bräschen för en sådan global klimatskatt, även om det tar tid att genomföra?

Det är också svårt att begripa varför inte EU skulle kunna ha en gemensamt beslutad minimiskatt på koldioxid, när unionen redan har regler för samordning av till exempel mervärdesskatt.

Med tanke på klimatkrisens allvar är det rätt överspänt att betrakta skatter som det nationella självbestämmandets heliga graal.

Min granne ställde helt enkelt en väldigt bra fråga: Varför öser inte partierna förslag över oss om vad EU kan göra för att minska utsläppen? Om politik har uppgift och mening är det här och nu.