Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 03:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/annika-strom-melin-krisen-i-hormuzsundet-visar-att-eu-behover-en-gemensam-rost-i-varlden/

Ledare

Annika Ström Melin: Krisen i Hormuzsundet visar att EU behöver en gemensam röst i världen

Ursula von der Leyen. Foto: Markus Schreiber/AP

EU:s röst i världen är svag och risken är att den blir ännu svagare. Men att ta bort vetorätten i utrikesfrågor löser inte unionens problem.

KOLUMNEN. Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Vem ska jag ringa om jag vill tala med Europa?

Denna klassiska fråga, som USA:s utrikesminister Henry Kissinger sägs ha ställt, har plågat EU under flera decennier. Det finns fortfarande inget bra svar.

Sommarens spänningar vid Hormuzsundet visar att Europa har väldigt många telefonnummer.

När Iran bordade tankfartyget, som har brittisk flagg och ägs av ett dotterföretag till svenska Stena, skulle det ha varit rimligt med en samlad europeisk reaktion.

I stället följde spretiga diskussioner. Storbritannien föreslog en europeisk insats för att skydda fartyg som passerar sundet. Frankrike visade intresse och deltog i samtalen, men Tyskland ville inte vara med. Sverige bad att få fundera på saken.

Från EU hördes inte många ord. I ett kort uttalande förklarade Federica Mogherini, EU:s utrikesföreträdare, att hon var ”djupt oroad” och krävde att besättningen på tankfartyget skulle släppas.

Senaste budet är att det inte blir någon europeisk insats alls. I stället tänker britterna samarbeta med USA.

Risken är förstås att det är så här det kommer att bli, efter Brexit. När Storbritannien lämnar EU kommer omvärlden att ringa London – eller Paris. Om EU inte har en gemensam linje blir det de gamla stormakterna som talar för Europa i världen.

Att EU:s gemensamma stämma försvagas handlar dock inte bara om Brexit.

I den mer oberäkneliga och ryckiga ordning som för närvarande präglar världen har EU svårt att göra sig hörd. Donald Trump twittrar, Vladimir Putin spänner musklerna och Xi Jinping uppträder med allt starkare självförtroende. Men EU-länderna sitter i ett nytt möte.

I jämförelse med USA, Ryssland och Kina är EU en mjuk makt, som bygger sitt inflytande på långa och många samtal. EU har ingen president, ingen utrikesminister och inget gemensamt försvar. När det gäller utrikesfrågor är unionen ett samarbete mellan 28 självständiga medlemsstater som alla har vetorätt.

Därför tar det tid att få alla att komma överens. Intrycket är också att den interna splittringen har ökat.

Medlemsstaterna lägger inte ned tillräcklig kraft på att försöka få EU att driva en gemensam linje, hävdar Carl Bildt och Mark Leonard i en aktuell skrift från ECFR, European Council on Foreign Relations. EU-länderna tänker på sin egen utrikespolitik och diskussionerna i utrikesrådet, där EU:s utrikesministrar träffas, blir därför oengagerade, anser rapportförfattarna.

Donald Trump twittrar, Vladimir Putin spänner musklerna och Xi Jinping uppträder med allt starkare självförtroende. Men EU-länderna sitter i ett nytt möte.

Under senare år har det förvisso gjorts stora ansträngningar för att hålla ihop EU. Ibland har det också lyckats. I förhållande till Ryssland har EU till exempel fortsatt att driva en hyfsat gemensam linje.

Trots att flera EU-stater vill ha bort de sanktioner som infördes efter Rysslands annektering av Krim och aggressionen i Ukraina, har EU-kretsen hittills hållit ihop. Det är faktiskt en bedrift.

Splittring präglar däremot flera andra laddade världspolitiska frågor. EU:s uttalanden om till exempel kriget i Syrien, situationen i Libyen eller de kinesiska krigsfartygen i Sydkinesiska havet innehåller ofta oförargliga slutsatser om betydelsen av fred, frihet och förhandlingar. Så döljs de interna motsättningarna.

I EU:s korridorer talas det alltmer intensivt om hur unionen ska lyckas råda bot på allt detta. Tyskland och Frankrike har till exempel lagt fram idéer om ett nytt säkerhetsråd i Europa, där också Storbritannien efter Brexit skulle ha en plats.

Andra anser att EU-ländernas vetorätt i utrikesfrågor måste bort. Kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen hör till dem som vill ha fler majoritetsbeslut.

Och visst skulle slopad vetorätt kunna fungera som ett slags motor för unionens gemensamma utrikespolitik.

Om ett land riskerar att köras över av majoriteten blir det säkert mer energi under utrikesministrarnas diskussioner i Bryssel, fler kompromisser och därmed fler gemensamma positioner.

Men risken är att länderna ändå driver en egen linje. Att EU:s gemensamma politik bara blir ett tomt skal.

Dessutom är utrikespolitiken ett slags kärna i varje självständig stat.

Inte ens Robert Schuman, Frankrikes utrikesminister som tog initiativ till EU:s föregångare för snart 70 år sedan, ville ha övernationell utrikespolitik i Europa.

Eftersom ett lands ställningstaganden i utrikesfrågor i sista hand handlar om det som rör krig och fred måste sådana beslut fattas nationellt, ansåg Schuman. Det är fortfarande ett tungt argument mot att vetorätten tas bort.

Det handlar också om demokrati. De politiker som slår fast EU:s utrikespolitik påverkar säkerheten för medborgarna i alla EU-länder. Därför borde de kunna ställas till svars i ett demokratiskt val.

Men vem ska missnöjda väljare rösta bort om deras lands regering har körts över av majoriteten i EU?

Det demokratiska underskott som är en del av unionens sätt att fungera skulle bli särskilt allvarligt inom utrikespolitiken.