Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-11-30 19:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/annika-strom-melin-provokatoren-som-skakar-om-frankrike-infor-presidentvalet/

LEDARE

Annika Ström Melin: Provokatören som skakar om Frankrike inför presidentvalet

Franska journalisten Eric Zemmour.
Franska journalisten Eric Zemmour. Foto: Mehdi Chebil

Journalisten Éric Zemmour stiger som en raket i opinionen inför Frankrikes presidentval nästa år. Partiernas sönder­fall och medialiseringen av politiken har skapat ett snabbspår till den högsta politiska makten.

KOLUMNEN. Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Efter ett par veckors vistelse i Paris kan jag inte sluta att tänka på Éric Zemmour. Journalisten och provokatören som utmanar Marine Le Pen från höger och kanske (det är i skrivande stund oklart om han faktiskt kandiderar) ställer upp i presidentvalet i april nästa år har på några korta månader skakat om det politiska livet i Frankrike.

Bakom Zemmour står ett exploderande myller av olika webbplatser, men hittills inget parti. På det sättet – men bara på denna punkt – liknar han Emma­nuel Macron, som också kom in från sidan för fem år sedan.

I Frankrike kan en kandidat som lyckas få 500 underskrifter av politiskt valda (borgmästare, parlamentsledamöter eller andra) ställa upp i president­valet och alltså på kort tid ta sig ändå till Elyséepalatset och få tillgång till ovanligt omfattande makt. Presidentvalet kan bli en perfekt arena för en politisk frifräsare.

Zemmour skrattar åt frågor om vad han anser om politikens alla målkonflikter och hur plus och minus i statens budget ska gå ihop. Han anser sig stå över sådana småsaker och tycker sig ha ett större uppdrag: Att upprätta ett starkt och direkt förhållande mellan sig själv som president och det franska folket.

Han vet precis hur det går till att få medialt genomslag. Zemmour har arbetat som journalist, först som vanlig reporter och därefter som en allt mer profilerad krönikör på högerkanten, och har utan tvivel talets gåva. Med glittrande ögon kan han formulera extrema ”analyser” så elegant och med så många kulturella och historiska referenser att det ibland är riktigt underhållande.

Zemmour har också skickligt anpassat sig efter de politiska vindarna. Under 1980-talet röstade han på Socialist­partiets François Mitterrand och senare var han liberal. I dag kallar han sig för gaullist och fransk patriot och tycker illa om EU och USA:s inflytande i världen.

Som eventuell presidentkandidat levererar han det ena mer häpnadsväckande utspelet efter det andra. Ena dagen ska alla franska invandrare tvingas lägga ett namn som klingar franskt till sitt eget, nästa dag hävdar Zemmour att regimen i Vichy, som sam­arbetade med Hitlertyskland under andra världs­kriget, i själva verket ”skyddade” franska judar.

Försvaret för regimen i Vichy är svårbegripligt. Zemmour är själv jude, hans familj kommer ursprungligen från Algeriet, och borde rimligen veta vad som hände. Ingen kan förneka – det är historiskt belagt – att franska judar greps och deporterades från det territorium som Vichy kontrollerade under kriget.

I jämförelse med denna osminkat högerextrema retorik framstår plötsligt den gapiga Marine Le Pen, ledare för Nationell Samling, nästan som lågmäld.

Men Zemmour hävdar att den franska regim som samarbetade med nazisterna såg till att utländska judar, som befann sig på franskt territorium, deporterades före franska judar. Det är svårt att hålla med om att detta är samma sak som att regimen ”räddade” franska judar, men för Zemmour handlar det om att försvara Frankrike.

Han är rasande över det han anser vara en pågående svartmålning av denna och andra delar av landets historia. Zemmour avskyr till exempel att president Macron under hösten har tagit avstånd från olika typer av franska övergrepp som skedde under kriget i Algeriet.

På hans politiska program står ­annars i huvudsak en enda fråga: invandringen. Han har anammat den högerextrema konspirationsteorin om ett pågående ”folkutbyte” och hävdar att ledande politiker låter muslimer ta över hela Frankrike (och Europa) där islam ska bli styrande religion och ideologi.

I jämförelse med denna osminkat högerextrema retorik framstår plötsligt den gapiga Marine Le Pen, ledare för Nationell Samling, nästan som lågmäld. I en längre intervju i konservativa Valeurs Actuelles hävdar hon att Zemmour har fel när han påstår att ”en muslim är en islamist”. Vad vill han i så fall göra, undrar Le Pen: ”Korståg? Utvisa alla utländska muslimer? Konvertera alla franska muslimer?”

Striden mellan Le Pen och Zemmour har potential att bli ett rätt smaskigt familje­gräl på den högerextrema kanten. I sin senaste bok beskriver Zemmour ett möte med Le Pen där hon framstår som en ensam förlorare som egentligen helst vill gosa med sina katter. Det är ett elakt och effektivt. I de senaste opinionsmätningarna har ­Zemmour (17 procent) gått om Le Pen (15 procent), och ligger därmed tvåa efter Macron (24 procent).

Det är förstås högst osäkert hur det går i presidentvalet i april 2022. Vänsterns kandidater får hittills svagt stöd i opinionen, men den verkliga valrörelsen har inte börjat. Republikanerna ska utse sin kandidat i början av december och det borgerliga partiets företrädare kan också gynnas av högervindarna som för närvarande blåser i Frankrike.

Hur det än går är fenomenet Zemmour värt att ta på allvar. Partiernas sönderfall och medialiseringen av politiken har öppnat ett snabbspår till den högsta politiska makten. Det borde få oss alla att fundera över vilka krav vi ska ställa på den som vill ha våra röster.

Det svänger inte om de trögrörliga politiska partierna, vilket är en del av poängen. I bästa fall fungerar deras långsamt framförhandlade och diskuterade politiska program som ett slags skydd för demokratin.

Ämnen i artikeln

Frankrike

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt