Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-07 16:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/annika-strom-melin-sluta-vara-sa-angsliga-om-kina-sag-bara-som-det-ar/

LEDARE

Annika Ström Melin: Sluta vara så ängsliga om Kina – säg bara som det är

Xi Jinping är tydlig med vad han gör med Kina, det borde EU också kunna vara.
Foto: Ng Han Guan/AP

Varför fortsätter EU att mumla om Kina? En diktatur ska kallas för en diktatur.

KOLUMNEN. Annika Ström Melin är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Vid tiotiden varje kväll mullrar det dovt i urberget under vårt bostadsområde. Då tänker jag på EU:s märkligt splittrade och otydliga relation med Kina.

Kinesiska CRGT har vunnit upphandlingen av fyra stora kontrakt i det pågående gigantiska tunnelbanebygget i Stockholm. Det är därför vår lägenhet vibrerar svagt om kvällarna.

Att ett kinesiskt bolag spränger granit för att skapa de bergrum som krävs för bygga spårtunnlar och stationer innebär inga säkerhetsrisker, försäkrar de ansvariga.

När det gäller sådana bedömningar finns också numera – tack och lov – EU-regler. En särskild förordning från 2019 (som Sverige först motarbetade) har klubbats och EU:s medlemsländer ansvarar för att det sker säkerhetsgranskningar av utländska investeringar.

Man får hoppas att sådana görs. Men utöver rena säkerhetshot är det också obehagligt att så många länder i EU, trots att investeringarna har minskat under senare år, redan har gjort sig beroende av Kina.

Kinesiska företag äger till exempel uppseendeväckande många hamnar i EU. Från Rotterdam och Hamburg i norr till Valencia och Pireus i södra EU har kinesiska bolag köpt hela eller delar av hamnarna. På kartan ser det ut som ett otrevligt sammanhängande mönster.

Det är också upprörande att regimen i Peking tillåts utnyttja EU:s öppna upphandlingsregler för att krama pengar ur unionen. En omskakande granskning från Carnegie visar hur det kan gå.

Det handlar om den för Kroatien så viktiga bron Peljesac, som invigdes förra året. Den har i huvudsak finansierats av EU:s regionalstöd som stod för 357 av den sammanlagda kostnaden på 536 miljoner euro.

Det kinesiska bolaget använde kinesiskt (statssubventionerat) stål och arbetskraft från hemlandet och kunde därför lägga ett anbud som låg 20 procent under de europeiska konkurrenternas. Det är egendomligt att EU:s regler tillåter sådant.

I den pågående dragkampen mellan USA och Kina har EU också agerat märkligt flera gånger. Det är till exempel svårt att glömma EU-ledarnas pinsamma videotoppmöte med diktatorn Xi Jinping den 30 december 2020.

På det tyska EU-ordförandeskapets näst sista dag skrev Angela Merkel, Ursula von der Leyen, Charles Michel, Emmanuel Macron och Xi under ett nytt investeringsavtal mellan EU och Kina. Alla såg så otroligt glada ut.

Det är obegripligt att EU-ledarna inte brydde sig om att USA:s nyvalde president Joe Biden inte alls var lycklig över att EU och Kina kramade om varandra, dessutom innan han ens hade tillträtt.

Sedan hamnade investeringsavtalet i kylskåpet, men EU:s reaktion på president Bidens aktuella förslag, Inflation reduction act, är också onödigt konfrontativ.

USA vill bryta Kinas dominerande ställning när det gäller strategiska råvaror och visst kan det leda till bekymmer, också för europeisk industri. Men vore det inte bättre om EU inledde samtalen i Washington med en försäkran om att EU inser problemet med att Kina är så totalt dominerande när det gäller råvaror som behövs för att göra klimatomställningen möjlig?

Nej, jag menar inte att EU ska kapa banden. Handeln måste fortsätta, liksom samarbetet med regimen i Peking om till exempel klimatet.

Men kan ett land som inte har yttrandefrihet garantera akademisk frihet i EU? I Budapest finns långt gångna planer på att öppna ett kinesiskt universitet. Det verkar inte riktigt klokt. Ungern har alltså jagat bort CEU, Europeiska centraluniversitet, men tänker välkomna kinesiska Fudan. Något sådant borde inte vara möjligt i EU.

När EU:s föregångare EG vid 1980-talets mitt ingick ett så kallat ”strategiskt partnerskap” med Kina nämndes inte ens mänskliga rättigheter och demokrati. Massakern vid Himmelska friden torg innebar ett slags uppvaknande. Så småningom blev samtal om mänskliga rättigheter (pliktskyldiga, men ändå) en del av kontakterna.

I Budapest finns långt gångna planer på att öppna ett kinesiskt universitet. Det verkar inte riktigt klokt.

Trots det fortsatte EU under lång tid att tala om landet som en ”partner”.

Inte förrän 2019 förändrades beteckningen något. Sedan dess kallas Kina också för ett ”rivaliserande system som förespråkar andra styrelseformer” och ”en konkurrent i jakten på teknologiskt ledarskap”.

Språkbruket är så plågsamt ängsligt. Hur svårt kan det vara?

En del av förklaringen till bristen på klarspråk är förstås att EU-länderna inte är överens. EU:s utrikespolitik är bara ett uttryck för medlemsstaternas minsta gemensamma nämnare och blir därför sällan särskilt skarpt i kanterna.

Men EU behöver en tydligare, begripligare och mer sammanhållen politik gentemot Peking och kan gärna börja med språket. Kina är ingen ”partner” och inte bara ett ”rivaliserande system” eller en ”konkurrent”. EU borde kunna kalla landets styrelseskick för vad det är: en diktatur.

Då blir det förhoppningsvis lättare att inse att det finns gränser för hur mycket EU ska ha med ett sådant land att göra.