I mitten av januari kom ett kluvet budskap från Bryssel. Meddelandet gällde nya EU-regler för minimilöner, men var samtidigt fyllt av försäkringar om att det inte handlade om det.

EU-kommissionen förklarade att det behövs bestämmelser om lägstalöner i EU och att ”konsultationer” om detta ska inledas med arbetsmarknadens parter, men att ”nationella traditioner” samtidigt ska respekteras. Länder som har ett lönesystem som baseras på kollektivavtal ska inte tvingas ha lagstadgade minimilöner, utan tillåtas fortsätta med de frivilliga uppgörelserna mellan fack och arbetsgivare, bedyrade kommissionen.

Sådana utfästelser avfärdades i Sverige. En vid det här laget mycket väl inövad och sammansvetsad kör av svenska röster fördömde omedelbart förslaget, rakt av. ”Detta är korkat, på ren svenska”, deklamerade LO:s ordförande. ”Detta hotar den svenska modellen”, förklarade Almega. Svenskt Näringsliv och TCO håller med.

Ja, den svenska modellens försvarare har skäl att känna viss oro. EU-kommissionen vill definitivt försöka påverka och reglera lönesystemen i medlemsländerna. Även om det inte gäller att klubba en lägsta lönenivå i hela EU, vill kommissionen ha garantier och riktlinjer av olika slag.

Det kan till exempel handla om att EU-stater med lagstadgad minimilön inte ska sätta golvet för lågt. Eller att det ska finnas tydliga och öppna kriterier för beslut om nationella minimilöner. Beroende på hur sådana förhållningsorder utformas kan de blir styrande, också i kollektivavtalslandet Sverige. Ett bindande EU-direktiv kan påverka utvecklingen på många sätt.

Om, till exempel, EU-kommissionen vill veta hur många löntagare som omfattas av kollektivavtal kan Sverige behöva se upp. Ett direktiv ger enskilda möjlighet att kräva sin rätt i domstol, och om en växande skara svenska löntagare arbetar utanför systemet med kollektivavtal kan EU-jurister säkert ifrågasätta om den svenska modellen verkligen garanterar minimilön för alla.

Så visst finns det skäl för Sverige att vara vaksamt. Ändå är det beklämmande att lyssna på de mest fundamentalistiska försvararna av den svenska modellen.

Bilden som målas upp ger sken av att ren klåfingrighet ligger bakom kommissionens vilja att ha vissa regler för lägsta löner på unionens inre marknad. Som om EU-kommissionen bara skulle vara ute efter att jävlas.

Märkligt är det också när svenska kristdemokrater och moderater framställer det som om minimilöner vore en del av en ondskefull, socialistisk plan för Europa.

Ursäkta, men under senare år har idén om minimilöner i EU framför allt förts fram av europeiska kristdemokratiska partier, alltså M:s och KD:s bästa vänner i Europa. Jean-Claude Juncker (kristdemokrat från Luxemburg) började driva frågan på EU-nivå under sin tid som kommissionens ordförande och sedan har Ursula von der Leyen (kristdemokrat från Tyskland) tagit över. Liksom många konservativa EU-politiker före dem anser nämligen Juncker och von der Leyen att det ska finnas vissa regler på unionens fria inre marknad, också när det gäller arbetsmarknaden.

I stora delar av EU är den inställningen varken ny eller särskilt kontroversiell. Ända sedan 1950-talet har EU:s konstruktörer insett att det skapas ett enormt konkurrens- och omfördelningstryck när kapital, varor, tjänster och människor kan röra sig fritt på den öppna europeiska marknaden.

Det är ju därför det steg för steg har införts en lång rad regler för stater, företag och alla andra som uppträder på och gynnas av denna fria marknad. EU-politiker som värnar om unionen har i alla tider försökt förhindra att prispressen leder till konkurrens utan gränser för till exempel skadliga eller undermåliga varor eller dumpning av arbets- och lönevillkor.

Mitt råd till den svenska modellens försvarare är med andra ord: Läs på och dämpa retoriken.

Redan i Romfördraget (1957) slog dåvarande EEG fast principen ”lika lön för kvinnor och män för lika arbete” (artikel 119). Det berodde inte på att EEG:s grundare var ett gäng feminister, utan var snarare en följd av att framför allt Frankrike (där likalönsprincipen redan gällde) fruktade konkurrensen från andra EEG-länder där många kvinnor var uselt betalda.

Sedan infördes successivt en lång rad EU-lagar om bland annat arbetsmiljö och arbetstid. Syftet var inte att skapa en enda socialpolitisk union, utan att ha vissa gemensamma regler för vilka arbetsvillkor som skulle gälla på den öppna inre marknaden när tullar, kvoter och gränshinder togs bort.

Det tog tid innan rörligheten för människor blev helt fri, men under senare år har migrationen mellan EU:s länder satt fart och det leder också till att lönerna pressas.

EU-kommissionen konstaterar att situationen för ”lågt betalda arbetare har förvärrats och lönegapet har ökat” under det senaste decenniet. Detta beror naturligtvis inte bara på EU:s inre marknad, utan är också en följd av globaliseringen och nationella politiska beslut. Men till skillnad från alla andra internationella organ kan EU bestämma vad som ska gälla över nationsgränserna i unionen, också när det gäller arbetsvillkor.

Det minsta man kan begära av alla som sjunger de svenska kollektivavtalens lov är därför att de lyfter blicken. Konkurrensen på EU:s inre marknad ökar trycket på unionens arbetstagare. Att företag som vinner på prispressen inte ska kunna betala hur låga löner som helst är därför ganska rimligt.

Mitt råd till den svenska modellens försvarare är med andra ord: Läs på och dämpa retoriken.

Ett effektivt försvar av de svenska kollektivavtalen måste bygga på förståelse av varför så många andra vill ha minimilöner i EU. Och den som inte håller med om att också EU-landet Sverige har ett ansvar för att förhindra att människor utnyttjas någon annanstans på unionens gränslösa marknad kan fundera på följande fråga: Ligger det inte i själva verket i Sveriges, svenska löntagares och företags intresse att andra EU-länder inte ska kunna använda oanständigt låga löner som ett sätt att konkurrera på den inre marknaden?