Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 02:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/ansvarstagandet-skiljer-de-seriosa-medierna-fran-mobben/

Ledare

Ansvarstagandet skiljer de seriösa medierna från mobben

Illustration: Magnus Bard

DN 12/3 2019. Man måste kunna granska makten, nagelfara den, kritisera den, hänga ut oegentligheter. Men journalister måste hela tiden föra ett aktivt resonemang kring hur hårt man kan gå åt den enskilda individen.

Rätta artikel

Aftonbladet fälls för publiceringarna om den nu döde Benny Fredriksson i december 2017. I artikel på artikel, både på nyhetsplats, ledarsidan och kultursidan, framhölls han – då chef för Stadsteatern – som en tyrann som trakasserade personalen.

Han sades ha rått en skådespelerska att göra abort om hon ville ha en viss roll, nej han hade pressat henne, nej tvingat henne. Det var oklart om Aftonbladet kände till identiteterna på de många anonyma personer de hänvisar till, eller hur många av uppgifterna de egentligen försökt belägga.

Tydligt är att tidningen sammanställt oförrätter från ett helt yrkesliv – och kanske även dessförinnan: en av anekdoterna tycks härröra från Benny Fredrikssons skoltid. Detta blir så gott som omöjligt att försvara sig mot, och Benny Fredriksson gavs heller knappt någon tid att bemöta anklagelserna. 

En av de felaktigheter som sedan påpekades rättades aldrig. Pressens opinionsnämnd klandrar därför Aftonbladet för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed. 

Detta är förstås till ingen tröst alls för Benny Fredriksson själv. När han tvingades bort från sitt jobb föll han huvudstupa ned i en djup depression som han aldrig kom upp ur. 

Han blev bara sjukare och sjukare. Till sist tog han sitt liv. Om detta har hans änka, Anne Sofie von Otter, berättat i ”Söndagsintervjun” ( Sveriges Radio 2/9 2018). Hans depression var en normal reaktion på en onormal situation, och det finns viktiga lärdomar att dra.

För Aftonbladet må ha gått längst och varit grövst, men tidningen är inte ensam om att ha publicerat tvivelaktigheter som skadat människor mer än vad som är försvarbart. 

Balansgången är svår, förstås. Man måste kunna granska makten, nagelfara den, kritisera den, hänga ut oegentligheter. Men journalister måste hela tiden föra ett aktivt resonemang kring hur hårt man kan gå åt den enskilda individen. Var gränsen går mellan granskning och ren förföljelse.

Ett gott journalistiskt råd är att ständigt söka den avvikande rösten. Med det menas att man alltid ska försöka hitta nya perspektiv, bredda och fördjupa bilden. 

Detta har vi anledning att fundera närmare på, inte minst i samband med publiceringarna kring metoo, den enorma virtuella kampanjen mot sexuella övergrepp. Där bestod kraften inte av den mångfasetterade bilden, utan i stället av att många upprepade samma sak. 

Först på senare tid tycks det ha blivit tydligt hur problematiskt det kan vara. 

Aftonbladet självt har i dagarna publicerat ett reportage där journalisten Robert Aschberg ringer runt till olika kvinnor som i en sluten Facebookgrupp gått hårt åt en viss regissör som anklagades för våldtäkt i samband med metoo: Vad vet de egentligen om vad som hände? De blir honom svaret skyldiga. 

De borde förstås ha besinnat sig. Men de är trots allt inte ansvariga utgivare. Noggrannheten med sanningen, med hur man uttrycker sig, det etiska förhållningssättet – detta ansvarstagande är vad som skiljer seriösa medier från högafflande mobbar.

”Jag är ledsen och det var förskräckligt, det var så overkligt vansinnigt att Benny tog sitt liv på grund av detta”, sade Anne Sofie von Otter i ”Söndagsintervjun”. ”Men det var ju inte någons mening, jag kan inte tro att de ville ta hans liv. Vem vill mörda en person?”

Nej, ingen är djävulen. Vi är bara människor. Låt oss minnas det.