Bränderna i Grekland, extremvädret och klimatkrisen - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Apokalyps nu? Nej, men det är dags att ta brandvarningarna på allvar

Foto: Anders Hansson

DN 26/7 2018.  Bränderna i Grekland är en fruktansvärd tragedi. Är den också ett tecken på att alla mardrömmar om klimatkrisen nu är på väg att förverkligas? Det vet vi inte. Men vi vet att demokratin är vårt bästa försvar också mot naturkatastrofer.

Bilderna och berättelserna från brandkatastrofens Grekland ger en kuslig konkretion åt det gamla uttrycket ”blev lågornas rov”.
Bränderna som jagat fram genom semesterorterna utanför Aten framstår verkligen som  glupska och grymma vilddjur som med fladdrande tunga och het andedräkt smugit sig på sina offer, drivit dem framför sig, ringat in dem, satt tänderna i dem, slukat dem.

”...och hästarna hade huvuden såsom lejon, och ur deras gap gick ut eld och rök och svavel. Av dessa tre plågor - av elden och röken och svavlet som gick ut ur deras gap - dödades tredjedelen av människorna.”

Så skildras en scen från jordens kommande undergång i en av historiens mest suggestiva, inflytelserika och farliga texter:  Uppenbarelseboken i Bibeln. Den ska enigt traditionen ha skrivits av en av de första kristna, Johannes, på den grekiska ön Patmos.

Bränderna framstår verkligen som glupska och grymma vilddjur

Tittarna man på pressfotografier och tv-klipp från de grekiska bränderna är det just världsbranden, undergången, apokalypsen, man får i tankarna:  Utbrända bilvrak, hus förvandlade till sotiga skelett, tyngande svart rök, himlen färgad svavelgul och orange, chockade människor hoptränga på smala strandremsor eller hukande ute i vattnet. Det var därifrån, från havet, allt liv kom en gång. Och hit måste människan nu fly för att rädda sig undan den skoningslösa elden.

”Då kom hagel och eld, blandat med blod, och det kastades ner på jorden; och tredjedelen  av jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp.”

Apokalyps nu? Även den som inte känner sig helt övertygad om att Donald Trump klarar en audition för rollen som Antikrist kan tycka sig se tecknen hopa sig. Översvämningar, Smältande isberg. Golfströmmen som tappat orken. Skogsbränderna.

Men man bör då komma ihåg att jorden har varit på väg mot sin snara undergång (gärna också pånyttfödelse) så länge vi har haft  berättelser och berättare. Ta den förkristna nordiska mytologjn. Ragnarök. Världen går under i en serie naturkatastrofer: den skoningslösa Fimbulvintern, havet som reser sig och översvämmar markerna, världsbranden, det stora mörkret.

Fascinationen för undergången, och hoppet om en ny chans. är lätt att förstå. Människan borde ju inte kunna existera alls. Vi är alldeles för ömtåliga. Vi måste ständigt ha näring, syre och vatten. Vi har usel bandbredd; klarar egentligen bara att leva i ett ynkligt intervall på, säg 70-80 grader, från minus 30 till plus 40. Som art och som individer lever vi alltid i dödsskuggans dal. Vi förtränger den ångest vi borde känna med diverse former av självterapi, från samhällsbyggen till Twittergräl.

Men det finns samtidigt en extremt farlig, demoniskt destruktiv, dimension av den apokalyptiska traditionen. Det är just hoppet, eller snarare fantasin om,  att undergången inte i första hand är en katastrof, slutet på människans tid på jorden, utan en nödvändig reningsprocess. Ur askan av den gamla världen ska ”en ny himmel och en ny jord”  skapas. Det är denna fantasi som fått fanatismen att glöda hos religiösa sekterister, från 1500-talets tyranniska anabaptister i Münster till IS-barbarerna i  Raqqa. Det är denna fantasi som leverat energi till 1900-talets två stora totalitära folkmördarideologier: kommunismen och nazismen.
Det finns goda skäl att handskas mycket, mycket försiktigt med det apokalyptiska. Men det är med undergången som med paranoian. Att man tror att man är förföljd behöver inte betydda att man inte är det. Att människor i alla tider trott att världen befunnit sig på sitt yttersta behöver inte betyda att den aldrig kommer att bekräfta aningarna.

Bränderna i Grekland har hittills tagit över 80 liv. Det är en fruktansvärd tragedi. Men är eldstormen också ytterligare ett indicium på att klimatförändringarna nu nått det stadium då alla mardrömmar kommer att förverkligas? Det vet vi inte. Det har brunnit i Grekland förr. Det finns misstankar om att veckans bränder är anlagda av kriminella.

Men precis som i Sverige har vädret, i Grekland höga temperaturer i kombination med starka vindar, spelat en roll. Oavsett vad som orsakat bränderna så har värmen och den extrema torkan bidragit till att förvärra dem.

Och som en Nobelpristagare formulerat det: ”You don't need a weatherman to know  which way the wind blows”. Det finns anledning att lyssna på våra inre varningsklockor; ta personligt ansvar för den egna livsstilen och verka för att politiker och andra makthavare tar sig an de uppgifter som klimatkrisen skapar på ett förnuftigt och konstruktivt sätt.

Vi bör däremot akta oss noga för att frestas av en av den apokalyptiska traditionens svåraste villfarelser: övertygelsen att de hot världen står inför är så stora och akuta att vi inte har råd att fortsätta dutta med demokratin utan måste ge en stark stat eller stark man oinskränkt makt att göra allt som krävs för att rädda oss.

Auktoritära regimer är bra på tre saker: ordna VM, resa statyer, starta krig. På alla andra områden är demokratin alltid överlägsen. Det gäller också för kampen mot klimatförstörelsen.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.