Elpriserna skiftar lika häftigt som midsommarvädret i Hunnebostrand. På måndagsmorgonen översteg de 5 kronor per kWh i storstadsregionerna – en ökning med över 13 000 procent (!) på ett dygn.

Grundförklaringarna är vädret och kriget. I helgen friskade det i men på måndagen mojnade det, varför vindkraften där och då bara bidrog med 2 procent av den inhemska elproduktionen. På kontinenten möter de värmeböljan med luftkonditionering uti alla stater samtidigt som Putin begränsar gastillförseln. Eftersom EU har en öppen elmarknad sprider sig prisökningarna också till Sverige.

I längden är sådana lappkast ohållbara. Energiproduktionen måste öka kraftigt och göras mer leveranssäker, och då räcker det inte att enbart bygga fler vindsnurror. Till och med de mest optimistiska prognoserna visar det tydligt; vindkraften producerar för närvarande drygt 25 TWh per år, regeringens målsättning är 100 TWh till 2040.

Nästa steg är att sluta fördumma debatten med lättsinniga hänvisningar till marknadens ovilja att investera.

Andra energikällor kommer att behövas om Sverige ska lyckas fördubbla produktionen till 300 TWh om året – och kärnkraften är det mest realistiska alternativet. Eftersom den är reglerbar kompletterar den i själva verket vindkraften, vilket kommersiella företrädare för bägge kraftslagen gärna påpekar, liksom numera intressant nog statliga samordnaren Fossilfritt Sverige.

Insikten har lyckligtvis börjat sjunka in också hos S. Ministrarna Karl-Petter Thorwaldsson och Khashayar Farmanbar framhåller plötsligt kärnkraftens fördelar. Nästa steg är att sluta fördumma debatten med lättsinniga hänvisningar till ”marknadens” ovilja att investera. S vet bättre än de flesta att marknader per definition formas av politiska regler och signaler, samt att förnybara kraftslag numera bär sig just för att de har subventionerats kraftigt. Kärnkraften är inte annorlunda.

Svälj stoltheten och gör upp med M om en ny, teknikneutral energiöverenskommelse. Sveriges framtid som grön industrination hänger på det.