Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 02:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/assanges-fall-var-brutalt-men-han-far-skylla-sig-sjalv/

Ledare

Assanges fall var brutalt, men han får skylla sig själv

På återseende. Foto: Daniel Leal-Olivas/AFP

DN 14/5 2019. Affären Assange handlar inte om storpolitik och spioneri utan om en kvinna som har rätt att få sin sak prövad i domstol. Det är rätt att återuppta förundersökningen.

Rätta artikel

Huru hava icke hjältarna fallit!

Citatet, från Bibeln och 2 Samuelsboken, är kanske mest spritt i sin engelska version: ”How the mighty have fallen”. Orden är mer än 2 500 år gamla, ändå är det lätt att de kommer i åtanke när man läser om män som störtats när uppmärksamheten riktats mot sexbrott och trakasserier.

Wikileaksgrundaren Julian Assanges fall inleddes långt innan någon satte en hashtag före frasen ”me too”, men nog är det lätt att se likheterna mellan honom och andra moderna maktmän. Hans fall från de stora höjderna är närmast arketypiskt. 

Han började som ett underbarn, en vit riddare i kamp mot mäktiga länder, ledare och underrättelsetjänster. Hans organisation Wikileaks samarbetade med journalistiska fyrbåkar som Guardian, New York Times och Le Monde och avslöjade allvarliga missförhållanden inte minst i USA:s krigföring i Irak och Afghanistan.

Men Julian Assanges ego var alltid hans värsta fiende. Snabbt blev han mer rockstjärna och världsfrälsare än ansvarsfull utgivare. I stället för att noggrant utvärdera den information som Wikileaks kom över dumpade han den oredigerad på nätet: ”publish and be damned!” Att det i själva verket var många oskyldiga som fördömdes och drabbades hårt av informationen, även när den saknade egentligt nyhetsvärde, blev sekundärt.

Samtidigt reste Assange världen runt och lät sig dyrkas. I Sverige anklagades han sommaren 2010 för sexbrott; han häktades i november i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång.

Julian Assanges ego var alltid hans värsta fiende.

I dokumentärfilmen ”Risk” med premiär 2017 kan man höra honom tala med sin advokat om de svenska anklagelserna. ”Det är synd att det är två kvinnor”, säger han där. ”Om det bara varit en hade man kunnat utmåla henne som en dålig person.” Han menar att han fallit offer för den svenska ”radikalfeminismen”.

När advokaten nervöst säger åt honom att inte använda ett sådant språk svarar Julian Assange: ”Ja, jag kommer ju inte att göra det offentligt.” Men det är som att han ännu här, liksom så många andra narcissister, ser sig själv som osårbar. Han är universums härskare, spridare av ovärderlig information som vill vara fri.

Vägen från världsherravälde till att vara herre över blott några kvadratmeter av Ecuadors jord, dessutom i London, kan synas lång. I själva verket har resan till förnedring varit snabb och brutal för många mäktiga män den senaste tiden: Harvey Weinstein, Bill Cosby, Kevin Spacey, Woody Allen...

Så roterade scenen igen, Wikileaksgrundaren släpades ut till brittiskt förvar och den svenska förundersökningen är återupptagen. Det är alltid bra att rättvisan får ha sin gång och inte hindras av att parter vägrar samarbeta eller försvårar undersökningen.

Flera olika processer pågår här, på flera nivåer. Diskussionen om Wikileaks agerande kommer att gå vidare. Till det mest intressanta och relevanta hör omfattningen av organisationens samröre med Ryssland, inte minst under den amerikanska valkampanjen där ”läckorna” utan tvivel gynnade Donald Trump. 

En annan fråga är huruvida Julian Assange ska utlämnas till USA den dagen en sådan begäran kommer. Det bör inte ske om man inte får övertygande garantier för att han behandlas rättssäkert. 

För Sveriges del rör detta inte Wikileaks. De laddade inslagen av storpolitik, konspirationsteorier och internationella spiondramer är i svensk kontext bara fluff att bortse från. Här handlar det om en kvinnlig målsägare som har rätt att få sin sak prövad i domstol. 

Vilket hon givetvis har, oavsett om den misstänkte råkar vara en bricka i ett stort spel där både Donald Trump och Vladimir Putin sneglar in från kulisserna.