Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 11:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/att-komma-ut-som-75-aring-ar-allt-annat-an-futtigt/

Ledare

Att komma ut som 75-åring är allt annat än futtigt

Michael Segerström ute ur garderoben. Foto: Emma Larsson

DN 1/5 2019. Kampen kommer aldrig att vara över för gayrörelsen. 

Rätta artikel

Det är olidligt för människan att inte få leva i enlighet med sin egen inre övertygelse, att inte få vara sig själv. Skådespelaren Michael Segerström beskriver just den frustrationen när han nu, 75 år gammal, kommer ut som bisexuell i Sydsvenskan (28/4). Han säger att han varit så förbannad, att han haft ångest, mått uselt. 

”Det är ju väldigt patetiskt att komma ut vid 75. Det är liksom lite ... sent påkommet”, säger han. Fast han har ju vetat i 60 år, så länge har han ensam burit detta olevda liv. Så stark var hans skräck för att stötas ut.

Rättigheter och vunna segrar kan aldrig tas för givna, det är den smärtsamma lärdomen.

Resan har varit lång och svår, inte bara för honom personligen. Sverige blev ett av världens första länder att avklassificera homosexualitet som sjukdom. Det skedde 1979. Sedan dröjde det ända till 1995 innan homosexuella fick rätt att ingå partnerskap. 2003 fick samkönade par rätt att adoptera, sedan 2005 har samkönade kvinnliga par rätt till insemination på sjukhus. 

För tio år sedan, den 1 maj 2009, ändrades slutligen äktenskapsbalken så att den även innefattade par av samma kön, och därmed blev partnerskapen äktenskap som vilka som helst. Nästan samtliga kristdemokrater röstade emot detta. Men nu är även de med på tåget: Formellt välkomnar de homosexuell kärlek som vilken kärlek som helst.

Man kanske frestas att tänka att vi därmed är i mål. Att segern är vunnen. Att ingen behöver stå på barrikaderna, att det är lite överdrivet att fortfarande tala om en kamp? Men det är farligt att låta sig invaggas i den tron. 

Just nu är det inopportunt att vara emot homosexualitet. Och nog har Kristdemokraternas nuvarande partiledare, Ebba Busch Thor, nådigt sagt att ett gaypar mycket väl skulle kunna vara lika bra föräldrar som hon själv. 

Fast samtidigt hävdar hon fortfarande att hon främst värnar ”barnperspektivet”. Vilket innebär att ”alla barn har en mamma och en pappa, och därför är det bästa för ett barn att växa upp med sin mamma och pappa och ha dem som förebilder”, förklarade hon häromåret i tidningen Världen i dag (22/4 2018). Så mycket för den progressiviteten, alltså.

Det är uppenbarligen skillnad på att erkänna homosexuellas lika värde som princip, och en helt annan att välkomna den med öppna armar. Ännu svårare kan det vara att acceptera homosexualitet i den egna familjen. Alla som nu är vuxna har levt i en tid då homosexuella inte haft samma mänskliga rättigheter som alla andra. Nog lär detta fortfarande påverka mentaliteten gentemot samkönad kärlek.

Det går ett högerspöke genom världen, som på många håll tangerar det rent fascistiska. 

I vissa länder vänder utvecklingen för homosexuella. I andra har det aldrig ens funnits någon utveckling till att börja med: där förföljs, fängslas och avrättas homosexuella så som de alltid har gjort. Fortfarande finns det i Europas finrum många politiker som anser sig ha rätten att bestämma vilka andra vuxna människor får älska och ej. Sverige är på inget sätt immunt.

Lika snabbt som pendeln svänger åt ena hållet, kan den svänga åt det andra. Rättigheter och vunna segrar kan aldrig tas för givna, det är den smärtsamma lärdomen. Därför har Michael Segerström fel när han förläget säger att det är futtigt av honom att komma ut år 2019: ”Vad ska alla bögar som kämpat för rättigheter och fått stryk ett helt liv säga om det?”

Men att bejaka den man är, det är allt annat än futtigt. Och kampen för homosexuellas rättigheter kommer aldrig att vara över.