Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 01:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/att-tala-om-volymer-ar-fel-svar-pa-flyktingfragan/

Ledare

Att tala om volymer är fel svar på flyktingfrågan

Kapten Carola Rackete Foto: Pasquale Claudio Montana Lampo/AP

DN 5/9 2019. Migrationskommitten har börjat sitt arbete. Moderaterna vill minska antalet asylsökande med 70 procent. Sverigedemokraterna trumfar över med ett minusbud. Men seriös migrationspolitik är något annat än att vrida på kranar.

I somras greps den tyska sjökaptenen Carola Rackete i Italien sedan hon med sitt fartyg Sea-Watch 3 trotsat förbudet mot att anlöpa Lampedusas hamn. Ombord hade hon 40 migranter som räddats på Medelhavet.

I en debattartikel, publicerad i The Guardian, pekar Rackete nu uppfordrande på den nära kopplingen mellan flyktingfrågan och klimatkrisen. All migration är naturligtvis inte klimat­relaterad, skriver hon, men ”klimat­krisen kommer att få dagens ’migrantkriser’ att likna ett teparty”.

Har hon rätt? Ingen med ett visst mått av verklighetskontakt borde våga svara nej. Och då inställer sig följd­frågan: Vad göra?

Det finns i dagens Europa en oroväckande god konjunktur för det populistiska svaret: Bygg murar och låtsas som om det regnar. Flyktingarna ska hållas på betryggande avstånd. Klimat­hotet ska, om det nu över huvud taget existerar, hanteras på lika betryggande avstånd från våra köphangarer.

Men så fungerar det inte i en globaliserad värld. Klimatkrisen låter sig inte stoppas av aldrig så många murar. Och när migranter blir tillräckligt desperata kommer inga gränskontroller i världen att hindra dem från att riskera livet för drömmen om ett bättre liv. Förra veckan hittades en drunknad migrant nära Zeebrugge i Belgien. Man tror att han försökt simma över till England.

Också det politiska klimatet förändras snabbt och påtagligt, inte minst i Sverige. Migrationsfrågan är både en förklaring till detta och ett symtom. Migrationen sägs ofta vara vår tids mest brännande politiska fråga, tillika den mest polariserande.

I veckan inledde Migrationskommittén sitt arbete. Den har till uppgift att ta fram underlag för en ”långsiktigt hållbar” svensk migrationspolitik. Moderatledaren Ulf Kristersson avfärdade i juni utredningen som ”ett beställningsverk för mer omfattande invandring.”

Kristersson hade att döma av Moderaternas senaste migrationspolitiska utspel föredragit ett beställningsverk av motsatt karaktär. Migrationsfrågan har nu för M blivit en volymfråga. Målet bör, enligt partiet, vara att antalet asylsökande minskar med 70 procent.

Jimmie Åkesson har bevisat att det finns en efterfrågan på det politiska rörmokeri som Moderaterna nu försöker ägna sig åt.

Det är en ambition av helt annan karaktär, och storlek, än de rätt blygsamma och snävt definierade migrationstekniska frågor som utredningen enligt regeringens direktiv har att besvara. Fokuseringen på antalet migranter är kanske kortsiktigt partitaktiskt begriplig; Jimmie Åkesson har bevisat att det finns en efterfrågan på det politiska rörmokeri som Moderaterna nu försöker ägna sig åt. Alla problem har med inflödet av invandrare att göra, men vi ska täta läckorna och dra åt kranarna.

Men hur ska en ledare för ett parti med Moderaternas liberala arv förklara att asylrätten görs beroende av hur många som gör anspråk på den?

Och hur ska M-ledaren matcha en så väletablerad konkurrent i rörmokarbranschen som SD? Moderaterna ska krympa asylvolymen. Åkesson svarar med ”asyl-minus”, den populistiska migrationspolitikens minusränta.

Det är trist att M och KD nu inte längre tycks våga lita på den optimistiska samhälls- och människosyn som präglade alliansen: övertygelsen att det inte är människorna som är problemet utan allt som hindrar dem från att förverkliga sina möjligheter som människor.

Moderaterna har en egen ”integrationskommission”. Kristersson leder den. Låt oss hoppas att arbetet där kommer att resultera i nyskapande idéer om hur alla som befinner sig i Sverige ska bli delaktiga i samhället och dess utveckling. Det är det som är den verkligt stora frågan. Inte hur människor ska hindras från att komma till Sverige, utan hur de ska komma in i samhället.