Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/aven-den-virtuella-varlden-ar-pa-riktigt/

Dator- och tv-spel

Även den virtuella världen är på riktigt

Inte bara på låtsas.
Inte bara på låtsas. Foto: Lise Åserud/NTB scanpix

DN 8/2 2020. Vuxna måste sätta sig in i barnens liv på internet.

Det brukar ibland sägas att barn nuförtiden är hårt hållna. Aldrig att de mer än för ett kort ögonblick släpps ur sikte utomhus. Långt upp i åldrarna ordnar föräldrarna lekträffar åt dem, och skjutsar till aktiviteter, kontrollerar via mobilen exakt var de befinner sig och vad de gör. Mycket av detta är sant. 

Samtidigt tillbringar dagens barn en stor del av sin vakna tid i en värld som får gamla tiders oövervakade vilda utelekar att framstå som rena rama söndagsskolan. Ja, det handlar förstås om internet. Eller snarare om den världsomspännande och oreglerat oregerliga väv som finns på spelchattservrar långt bortom sociala vuxenmedier som Facebook. 

Det är inte ett randfenomen det rör sig om: 79 procent av de svenska barnen i åldern 9–12 år spelar digitala spel i olika former.

I en ny dokumentärserie fördjupar sig Sveriges Radios grävreporter Emelie Rosén i gamingkulturen. Hon kom att intressera sig för den i samband med att hon bevakat händelser som skolattacken i Trollhättan och mordet på den hemlöse tiggaren Gica i Jönköping. 

I båda dessa fall hade inofficiella spelchattservrar en inte obetydlig roll, för där kan man inte bara vara vem man vill, i skydd av anonymitet och med hjälp av sin avatar. Man kan också ofta säga vad man vill; en hel del chattar har rent av som uttalad policy att inte ha någon policy. 

79 procent av de svenska barnen i åldern 9–12 år spelar digitala spel i olika former.

Det är en frihet som i praktiken mest av allt liknar förtryck.

För det är en sak om vuxna väljer giftiga miljöer där hot och hat är normalt och där det är högstatus att inte bry sig om någon eller något. 

Men där vistas också barnen. Ingen upprätthåller de lågt satta åldersgränserna, vilket inte minst naziströrelser som Nordiska motståndsrörelsen drar nytta av (Ekot 6/2). De kampanjar mycket aktivt för att locka till sig juniorerna i chattarna. 

Detsamma gör pedofiler. Emelie Rosén behöver inte mer än att leta rätt på ett enda fall med en dömd nätpedofil för att genast kunna hitta honom via det chattalias som nämnts i förundersökningen. Han har inte ens fått sitt konto nedstängt. Detta trots att datorn varit hans brottsredskap.

Detsamma gällde ett fall i Jönköping, som Emelie Rosén undersöker, där en pojke i mellanstadieåldern anföll skolkamrater med en kniv. Mordhoten han postat före dådet låg fortfarande, ett år senare, kvar på hans öppna konto. Hans dator hade tagits i beslag, men ingen hade kommit på tanken att faktiskt se till att få den undersökt också.

Detta är ingen appell mot internet, eller ens mot gamingvärlden, för spelföretagen gör vad de kan för att hålla efter på sina egna servrar, och det finns gott om bra inofficiella spelchattservrar. Men det räcker inte. 

Vad det handlar om är att vi måste ta internet på större allvar. Det kanske inte känns som att det är på riktigt, men det är det. Det som sägs och görs där får konsekvenser. Spelarna måste förstå det, och polisen. Och föräldrarna.

Det kanske inte är så lockande att sätta sig ned med sina barn och spela efter en lång dag på jobbet. Likväl är det en förälders plikt att ta reda på vad de håller på med, att sätta sig in i deras intressen och hålla sig uppdaterad om deras värld, att aldrig sluta ställa frågor – och lyssna på svaren.