Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 05:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/barbro-hedvall-det-behovs-ett-slutdatum-for-bistandet/

Ledare

Barbro Hedvall: Det behövs ett slutdatum för biståndet

Peter Eriksson (MP).
Peter Eriksson (MP). Foto: Adam Daver

Bistånd ska vara hjälp till självhjälp. Då kan det inte delas ut för evigt.

En rejäl prutning måste det kallas när biståndsanslaget till Tanzania minskas med en fjärdedel. Men det blir ändå en rejäl summa på 600 miljoner om året vart och ett av de kommande fem åren.

Skälen till bantningen? Det går åt fel håll med demokrati, tolerans och yttrandefrihet. Biståndsminister Peter Eriksson var tydlig: han har själv rest i landet, talat med regeringen men inte sett någon förändring. Att han var besviken hördes på rösten i Eko-intervjun i lördags.

Det är inte bara den välvillige Peter Eriksson som har skäl att vara besviken, det har alla svenska skattebetalare som sedan snart 60 år skickat pengar till Tanzania. Förutom pengasummor har många personliga band ställt Tanzania i ett särskilt ljus för dem som hoppats på afrikansk utveckling.

Så mycket bättre att regeringen samlat sig till en förändring.

Utvecklingsbiståndet kom till under avkoloniseringen efter kriget, det svenska samvetet lättades. Grundtanken - att stödja nyligen fria folk - hade och har starkt stöd i svensk opinion. När enprocentsmålet nåddes blev Sverige en ”humanitär stormakt”. 

Är det samma slags sociala utjämningspolitik som sker inom nationalstaten, där de bättre ställda beskattas för att bistå de mindre framgångsrika.

Sedan murens fall och därmed de flesta vänsterdiktaturers har de partipolitiska dusterna kring biståndet i stor upphört. Pengarna har anslagits och då och då har någon korruptionshistoria uppdagats. Men i princip ligger Sida i skugga.

Om den beslutade bantningen av anslaget till Tanzania signalerar ett uppvaknande vore det bra. Det finns skäl att fråga vad utvecklingsbistånd är och ska vara. Är det samma slags sociala utjämningspolitik som sker inom nationalstaten, där de bättre ställda beskattas för att bistå de mindre framgångsrika. Om det är så förblir biståndsanslagen eviga.

Eller ska de ses som ”hjälp till självhjälp”? Ett slags starthjälp till nya, självständiga stater? I så fall måste det rimligen finnas ett slutdatum, helst ett mål som uppfylls, men sker inte det är det också rimligt att avsluta insatsen.

Låt inte Tanzania-beslutet blir ett undantag, sätt en gräns och gör biståndet till självhjälp. I längden är det inte rimligt att en stat inte kan styras så att den drar försorg om sina medborgare.