Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-04 04:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/barbro-hedvall-feministisk-utrikespolitik-maste-inte-vara-en-pr-grej/

Ledare

Barbro Hedvall: Feministisk utrikespolitik måste inte vara en pr-grej

Kerstin Hesselgren.
Kerstin Hesselgren. Foto: Karl Sandels samling/IBL

Kvinnor har genom historien gjort avtryck i utrikespolitiken. Det har fungerat bäst när ambitionen inte har varit en världsrevolution.

För snart sex år sedan bytte Sverige regering och fick en ny utrikespolitik – den feministiska.

Förvåning, förargelse och undran. Så kan reaktionerna sammanfattas. Det lät bra, men vad skulle det betyda? Skulle Sverige börja bojkotta länder, till exempel Saudiarabien där kvinnor behandlas som andraklassens människor? 

Nej, så drastiskt – och kostsamt – skulle det inte bli. Det handlade snarare om att fortsätta att påpeka och predika, och möjligen avsätta litet mer biståndspengar till verksamheter för kvinnor.

Inget fel i detta men intrycket av mer pr än politik stannade i minnet.

Men hur har kvinnor tidigare förändrat utrikespolitiken? Den här våren har Elin Wägner fått ny uppmärksamhet genom Ulrika Knutsons länge emotsedda biografi och Per Wirténs kartläggning om 1920-talet. 

Elin Wägner var den framgångsrika journalisten och rösträttskämpen som första världskriget gjorde till fredsaktivist. Att få stopp på kriget och att hindra ett nytt var de mål hon och hennes likasinnade satte. De lyckades inte, till stor del därför att de drev sin linje absolut. Och utan koppling till den politiska realiteten.

Namninsamling, offentliga möten, delegation till Nationernas förbund och ytterst civilt motstånd mot varje försvarsåtgärd inklusive skyddsrum. Detta blev mönstret också för senare kvinnoaktioner, till exempel marscherna mot kärnvapen på 1980-talet.

Effekten blev klen och besluten stod kvar. 

Fredsradikaler blev besvikna. Men där fanns andra. Samtida med Elin Wägner var Anna Bugge Wicksell och Kerstin Hesselgren, som står för en annan sorts feministisk internationell politik.

De var liberala, välutbildade och väl ansedda, och valde att ingå i de solitt manliga institutionerna. Därmed visade de att kvinnor var kompetenta och inställda på stegvisa resultat.

Bägge var svenska delegater till Nationernas förbund, den internationella organisation som bildades efter första världskriget. De var liberala, välutbildade och väl ansedda, och valde att ingå i de solitt manliga institutionerna. Därmed visade de att kvinnor var kompetenta och inställda på stegvisa resultat.

Nationernas förbund misslyckades, kriget kom. Efteråt var fredsfrågan tillbaka, i ett kallt krig där idealism var ett medel för alla att använda.  

Bland de gamla feministiska fredsaktivister som ännu levde lyssnade somliga till sovjetiska locktoner. De hade i hela sitt liv varit vänster, sett de borgerliga översittarna till män som det onda och ville gärna tro på en bättre ordning. De skrev vackert om fred men påverkade inte beslutsfattare.

Den feministiska linjen fördes i stället av den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén. Sveriges position som alliansfri stat med hemhörighet bland de västliga demokratierna kunde användas i arbetet för avspänning och nedrustning.

Socialdemokratiska kvinnor sade bestämt nej till en svensk atombomb. Nedrustningsförhandlingarna anförtroddes två av dem, Inga Thorsson och Alva Myrdal. Den senare blev också fredspristagare, ett kvitto på en framgångsrik feministisk internationell politik. 

Avspänning och nedrustning – huvudlinjen i svensk utrikespolitik – hade en klar kvinnoprofil och kan härledas från de feministiska protesterna under första världskriget. I stället brukar den kopplas starkt till socialdemokratin och Olof Palme.

Hur gick det då 1976, året för den Stora S-valförlusten? Den nya borgerliga regeringen tog upp tråden – och en kvinna blev utrikesminister, Karin Söder från Centerpartiet. Hon kallade det inte feministisk utrikespolitik, och visst hade hon en del besvär att hävda en egen linje. Men hon var en stark kvinnoprofil och symbol.

Karin Söder bröt isen. Under de senaste decennierna har hon fått flera efterföljare i regeringar av olika färg. Den starkaste var Anna Lindh som förenade politisk kompetens med tydliga ställningstaganden. Det var också till arvet från Anna Lindh som Margot Wallström knöt an när hon sade sig vilja föra en feministisk utrikespolitik. 

Madeleine Albright blev USA:s första kvinna på utrikesposten 1997, hon hade pondus och fick utrymme under Clintonadministrationen. Albright kunde kosta på sig att tala kvinnosak och betona att hon var kvinna – minns hennes berömda broscher. Hon knöt också kontakter speciellt med sina kvinnliga kollegor, bland dem Sveriges Lena Hjelm-Wallén.

Kollegialitet i all ära, men feministisk politik måste handla om något mer. För Elin Wägner och hennes aktivistkamrater räckte det inte med ett antal (pyttelitet dessutom) riksdagsplatser; de ville ha andra prioriteringar, hänsyn till vardagens människor, kort sagt en bättre värld. De hade svårt att inse att kvinnor som män har olika värderingar och intressen. De var dömda att bli besvikna.

Någon världsrevolution i feminismens tecken blev det inte för hundra år sedan, heller inte senare. Och den lär inte komma.

Reformismen har däremot åstadkommit mycket. Och kommer att kunna fortsätta att göra skillnad. Metoden är att sätta konkreta mål, söka stöd i opinioner och övertyga makthavare. Så vanns rösträtten, och därmed förutsättningen för att kvinnor kan påverka och utöva politisk makt.  

Reformkrav grundas i idéer och värderingar. Sådana delas inte av alla. Och de är inte heller entydiga. Ta bara demokrati – definitioner och tolkningar sysselsätter statsvetare på seminarier och helt vanliga medborgare i kafédiskussioner. 

Mer eldfängt är ”feminism”. Termen som kan fås att betyda nästan vad som helst – och utmanar just därför.  

Därför blev också termen ”feministisk utrikespolitik” så omstridd. Hade den formulerats som att kvinnor ska ha plats i den internationella politiken och att deras särskilda livsomständigheter måste uppmärksammas mer, kunde det ha blivit annorlunda. 

Men någon tyckte att här behövdes ett signalord – och så fick Sverige en ny definition av sin utrikespolitik.

Ämnen i artikeln

Feminism
Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt