Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 16:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/boris-johnsons-lek-med-elden-kan-satta-kungariket-i-brand/

Ledare

Boris Johnsons lek med elden kan sätta kungariket i brand

Foto: YUI MOK

DN 12/8 2019. Den brittiske premiärministern är beredd att tänja på reglerna för att genomföra ett Brexit utan avtal. Det vore farligt.

Det är rätt makalöst, det budskap Boris Johnson kommunicerat sedan han tog över som premiärminister. 

Inte att han vill omförhandla Theresa Mays Brexitavtal, och ta bort den irländska ”backstoppen”, trots att EU varit kristallklart med att det inte är ett alternativ. Inte heller att han är beredd att föra britterna ur unionen den 31 oktober utan avtal, trots att det skulle riskera att utlösa en ekonomisk kris och skapa brist på mat och mediciner i Storbritannien.

Vad som är fullständigt häpnadsväckande är i stället sättet på vilket Boris Johnson säger sig vara villig att genomföra en avtalslös Brexit. 

Britterna röstade visserligen för att lämna EU 2016. Men inte för att göra det utan ett avtal. Faktum är att opinionsmätningar länge har visat att ett flertal motsätter sig det. Och i parlamentet, som valdes 2017, är motståndet kompakt.

Häpnadsväckande är i stället sättet på vilket Boris Johnson säger sig vara villig att genomföra en avtalslös Brexit.

Det struntar Boris Johnson i. Han är nämligen beredd att tänja på det demokratiska och konstitutionella ramverket för att driva igenom ett utträde. 

Faktum är att det är svårt för parlamentet att stoppa premiärministern. Man kan visserligen rösta igenom någon form av resolution som kräver att Johnson ber EU om att återigen flytta deadline. Men det går inte att tvinga regeringen att agera. Och gör den inte det kraschar britterna ut ur unionen den 31 oktober. 

Därför talas det om att parlamentsledamöter från Boris Johnsons eget Toryparti är beredda att rösta för ett misstroendevotum. I stället skulle de tillsätta en tillfällig regering tillsammans med Labour och Liberaldemokraterna. Dess enda uppgift skulle vara att förhandla fram ett nytt uppskov, och förbereda ett nyval och möjligen en ny folkomröstning. 

En sådan expeditionsministär skulle vara svår att få till. Labours Jeremy Corbyn skulle kräva toppjobbet, vilket skulle vara svårt för Torydissidenterna att svälja. Saken är bara den att även om det lyckas skulle Boris Johnson inte flytta på sig, slog hans rådgivare Dominic Cummings fast i veckan.

Det låter naturligtvis helt befängt. I en parlamentarisk demokrati tjänar regeringschefen på parlamentets nåder. Förlorar en brittisk premiärminister ett misstroendevotum förväntas denne också flytta på sig och ge parlamentet 14 dagar att hitta en ny, innan nyval utlyses. Men de brittiska lagarna tvingar inte Johnson att avgå och ge någon annan chansen under de två veckorna. Och Cummings hävdar att hans chef skulle förskansa sig i Downing Street tiden ut, för att sedan förlägga nyvalet till november. 

På så sätt skulle det nuvarande parlamentet rundas och det nya – liksom väljarna – ställas inför fullbordat faktum: ett utträde utan avtal. 

Det är helt obegripligt att ledaren för ett av världens äldsta konservativa partier – med försiktighetsprincipen som historisk ledstjärna – funderar på ett sådant radikalt förfarande.  

Vad konsekvenserna skulle bli av att genomföra utträdet på ett sådant sätt är svårt att överblicka. Dess demokratiska legitimitet skulle bli noll och intet. Och vad händer i Nordirland, när gränsen till Irland stängs? Bryter våldsamheter ut? Vad gör man i Skottland, där motståndet mot Brexit är massivt? Följer omedelbara krav på en ny folkomröstning om självständighet? Och hur reagerar den majoritet av britterna som inte vill lämna utan ett avtal? 

Det är svårt att tro att Boris Johnson menar allvar med sin strategi. Väljarna må ha röstat för att lämna EU. Men inte på vilket sätt som helst. Och det här vore det farligaste av utträden.