Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-23 05:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/brexit-har-tagit-kal-pa-churchill-och-thatcher/

Ledare

Brexit har tagit kål på Churchill och Thatcher

Hinner vi ut ur EU före teet? Foto: Peter Summers/AFP

DN 6/9 2019. Brexit vore en ekonomisk katastrof för Storbritannien. Under processen har dessutom det gamla konservativa partiet förstörts.

Nicholas Soames kämpade mot gråten när han tog farväl. 71-åringen har varit medlem i Tories, Storbritanniens konservativa parti, sedan urminnes tider och företrätt det i parlamentet i över halva sitt liv. Han är Winston Churchills barnbarn.

Men Churchills parti finns inte mer. Soames har blivit utesluten för att han vågat trotsa premiärminister Boris Johnsons vettlösa försök att krascha ut ur EU utan minsta avtal. Regeringspartiet har lidit en rad förödmjukande nederlag i underhuset, men stävar oförtrutet vidare likt Titanic mot isberget.

Tories har kidnappats av en blind nationalism – engelsk, inte brittisk – som struntar i både Skottland och alla stolta traditioner.

Tories har ett par hundra år på nacken, som statsbärande parti där social konservatism och ekonomisk liberalism har samsats. Det kunde tappa i popularitet, det kunde förlora val. Men nog tog Churchill och de andra ansvar, inte bara för kriget mot Hitler utan även för hemmamarknaden.

Brexit har förvandlat de konservativa till extremister, fanatiskt uppslukade av ett kall: att lämna EU den 31 oktober, kosta vad det kosta vill. Övriga politiska frågor får vika, liksom nyktra ekonomiska bedömningar. Tories har kidnappats av en blind nationalism – engelsk, inte brittisk – som struntar i både Skottland och alla stolta traditioner.

Några minns säkert Margaret Thatcher. Premiärministern från 1979 till 1990 var avskydd inom vänstern, men ledde Tories till tre raka valsegrar. Hon gjorde upp med strejkkaosets 70-tal och vände Storbritanniens förfall som pågått ända sedan andra världskriget. Avregleringar, strama budgetar och sänkta skatter skapade en flexibel arbetsmarknad och en konkurrenskraftig ekonomi. Hon hördes gräla med EU men hade aldrig tänkt tanken att lämna den inre marknaden.

Efter Thatcher ägnade partiet över ett decennium åt att älta EU:s brister och föll i val efter val. När de konservativa återkom till makten 2010 var det för att städa upp efter finanskrisen. David Cameron skötte uppgiften väl, de offentliga finanserna sanerades och jobben rann till.

Så sent som för fyra år sedan ansåg väljarna att Tories ekonomiska kompetens var vida överlägsen oppositionens, och Cameron vann igen. Dessvärre gav han också efter för de övervintrande galenpannorna i sitt parti och utlyste en folkomröstning om EU-medlemskapet. Nu är det de som regerar.

Boris Johnson har förvandlat Tories till en sorglig spillra av sitt forna jag. Där finns bara plats för de som betraktar EU som ondskans näste. Resterna av de konservativa skulle kunna byta namn till Brexitpartiet om det inte redan fanns ett.

EU-hatarna som hojtat att London ska ta tillbaka makten från Bryssel anser plötsligt att det brittiska parlamentet är till för att köras över. Johnson och hans kumpaner använder alla odemokratiska trick de hittar. Han är folket, dissidenter lika med dess fiender.

Alla sansade bedömare inser att Brexit är en vårdslös chansning med britternas levnadsstandard som insats. Regeringens egna prognoser varnar för ändlösa långtradarköer vid hamnarna, för brist på livsmedel och mediciner, för brutna leverantörskedjor, för allmänt kaos om landet faller handlöst ut ur EU. Halva Storbritanniens export går till övriga unionen, men ett frihandelsavtal skulle ta lång tid att få fram.

Under folkomröstningskampanjen ljög Johnson om hur miljarderna skulle flöda in i sjukvården, bara EU-avgiften försvann. Nu ges excentriska löften om både sänkta skatter och höjda utgifter. Tories gör allt för att rasera sitt förtroende inom ekonomisk politik.

Dödgrävarna är i full gång. Må det konservativa partiet en dag återuppstå.