Den 3 juni ska Sverige stå värd för ett europeiskt möte om möjligheterna att upprätta en internationell tribunal för IS-terroristerna. Bland deltagarna finns Storbritannien, Frankrike och Nederländerna. Det meddelade inrikesminister Mikael Damberg (S) på torsdagen. 

I grund och botten är det ett bra initiativ. För att det ska vara möjligt att – i någon större omfattning – ställa de EU-medborgare som begått de vidrigaste av brott i Syrien och Irak inför rätta kommer det att krävas samarbete.

Men det vore ännu bättre om inrikesministern också var tydligare med vilket det faktiska syftet med att lagföra IS-terroristerna är. 

Det faktum att ett hundratal svenskar som stridit för IS har återvänt – eller kommer att göra det – har skapat oro. Det handlar om människor som av fri vilja anslöt sig till vår tids vidrigaste terrorsekt och som sett och själva uträttat blodiga våldsdåd. Oron för att de utgör en säkerhetsrisk i Sverige är i allra högsta grad befogad. 

Mikael Dambergs förslag på en tribunal, belägen i Mellanöstern, har formulerats som ett svar på frågan hur vi ska hantera IS-återvändarna. Men det är det inte.

Dels är många av dem alltså redan i Sverige. Dels är bevisläget i de flesta fall för dåligt för att det inom rättsstatens ramar ska gå att snabbt låsa in dem. 

Det är inte en tillfredställande lösning, men faktum är att det i hög grad kommer att hamna på Säpos bord att bevaka de individer som återvänt från sina terrorresor. För det måste säkerhetspolisen ges de resurser som krävs.

Lagföring av IS-förbrytarna handlar inte främst om att skydda Sverige här och nu, utan om att skipa rättvisa. De brott som begåtts är så vidriga att vi, liksom de flesta EU-länder, tillämpar universell jurisdiktion. Det vill säga, vi betraktar dem som ett brott mot oss alla, så oavsett var i världen de begåtts kan de prövas i svenska domstolar. Vad det handlar om är alltså att noggrant dokumentera de vidrigheter som har begåtts, och utkräva ansvar från de skyldiga. På så sätt slår vi vakt om offrens människovärde och rättsstatens principer. 

Eftersom processerna mot svenska IS-stridande inte handlar om att hålla dem borta från svensk mark borde Damberg också lägga idén om en tribunal just i Syriens närområde åt sidan. 

Människorättsbrotten i Syrien – vilket också inbegriper de begångna av Bashar al-Assads mördarregim – förtjänar förvisso en särskild FN-domstol. Men någon sådan kommer det inte att bli, då Ryssland har veto i säkerhetsrådet och aldrig skulle tillåta en sådan. Vladimir Putin håller inte bara Assad om ryggen, liksom de flesta auktoritära ledare är han väl införstådd med riskerna av att leasa ut möjligheterna att pröva människorättsbrott till internationella instanser.

I stället bör samarbetet med andra länder fokusera på att bygga hållbara åtal för prövning i europeiska instanser.

Därför kommer svensk och annan europeisk lagstiftning att ligga till grund för prövningen. Då är det dumt att förlägga domstolarna till en del av världen där det kommer vara svårt att bedriva rättssäkra processer. 

I stället bör samarbetet med andra länder fokusera på att bygga hållbara åtal för prövning i europeiska instanser. Det är inte enkelt att bedriva en brottsutredning i ett område som till viss del fortfarande är en krigszon. Särskilda kompetenser kommer krävas när massgravar ska grävas upp, flöden i sociala medier analyseras och förhör på ett flertal språk genomföras. Det kräver stora resurser.  

Hur dessa ska mobiliseras och arbetet samordnas bör vara punkt ett den 3 juni.