I maj 1933 splittrade Bondeförbundet, dåtidens Centerparti, den borgerliga fronten och slöt en överenskommelse med Socialdemokraterna. 

Bakgrunden var en ekonomisk och politisk kris. I Sverige var arbetslösheten en tung plåga. Över Europa skockades molnen. Hitler hade blivit tysk rikskansler.

Den socialdemokratiska regeringen, ledd av Per Albin Hansson, accepterade delar av Bondeförbundets jordbrukspolitik. I gengäld släppte Bondeförbundet fram delar av Socialdemokraternas arbetslöshetspolitik.

Det är denna uppgörelse som gått till historien som ”kohandeln”. Den väckte på sina håll stor harm. Både Socialdemokraterna och Bondeförbundet anklagades för att vara svikare och löftesbrytare. Om detta kan man läsa i Per T Ohlssons historiska standardverk ” Svensk Politik”. Han lyfter där fram det försvar för de ömsesidiga eftergifterna som Per Albin Hansson formulerade vid riksdagsbehandlingen av uppgörelsen: "önskvärdheten ur demokratins synpunkt att undvika upprivande strider och att åstadkomma samarbete".

Bondeförbundets blivande ledare Axel Pehrsson-Bramstorp lyckades å sin sida i en skenbart naivistisk aforism koncentrera inte bara argumenten för den aktuella uppgörelsen utan också något av sitt eget partis, ja egentligen också den svenska politiska kulturens, bärande idé: ”Kompromissen har fördelen att vara en god kompromiss.”

Den kompromiss Annie Lööf drivit fram minskar risken för en fortsatt destruktiv politisk polarisering i Sverige.

Centerns förtroenderåd bejakade denna visdom genom att på lördage n säga ja till den föreslagna uppgörelsen med Stefan Löfven. Liberalerna bör följa systerpartiets exempel vid sitt förankringsmöte under söndagen.

Och det inte bara för att överenskommelsen öppnar dörrarna för viktiga liberaliserande reformer. Inte heller bara för att överenskommelsen bommar igen de bakdörrar till regeringskansliet som annars stått öppna för Jimmie Åkesson.

Hur svårt det än kan vara att ta till sig, nu när den besvikna borgerlighetens bittra galla flyter genom de sociala mediekanalerna, så har den kompromiss Annie Lööf  drivit fram också den stora fördelen att den minskar risken för en fortsatt destruktiv politisk polarisering i Sverige.

Ja, moderata och kristdemokratiska väljare kan känna sig svikna. De hade hoppats på en alliansregering. Nu får de stå ut med att få arbetsmarknaden liberaliserad och värnskatten skrotad av en S-ledd regering. Det blir till att bita ihop.

Men hur skulle klimatet i Sverige ha förändrats om Ulf Kristersson verkligen lyckats bli statsminister i en av Sverigedemokraterna beroende  M-KD-regering? Det hade blivit en ministär som hade tvingats försöka kombinera liberal ekonomisk politik med eftergifter för en reaktionär folkhemsnationalism. Grattis till Kristersson som nu slipper förnedra sig i denna omöjliga dubbelroll.

Men huvudpoängen här är ändå att en sådan regering, till skillnad från en verklig alliansregering, skulle ha alienerat inte bara vänsterväljare utan också de många väljare som vill ha en liberal ekonomisk politik, men känner djupt obehag inför Sverigedemokraternas fantasier om en exkluderande folkgemenskap.

Kristerssons tänkta högerregering hade blivit en minoritetsregering i dubbel mening.  Det hade inte varit bra för Sverige. Det hade inte heller varit bra för Moderaterna och Kristdemokraterna som då riskerat att fixeras i en för dessa partier väsensfrämmande ytterposition.

Nu får vi i stället en regeringslösning som i bästa fall bekräftar Bramstorps visdomsord. Överenskommelsen har den fördelen att det är bra med överenskommelser.