Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:49

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/de-inre-granskontrollerna-har-sparat-ur/

Ledare

De inre gränskontrollerna har spårat ur

Foto: Johan Nilsson/TT

DN 10/5 2019.De tillfälliga inre gränskontrollerna har i praktiken gjorts permanenta. Det strider mot både anda och bokstav i EU-projektet. De måste upphöra. 

Rätta artikel
EU-valet 2019

Reser man med tåg mellan Hamburg och Malmö möts man vid färjeläget i Rødby av dansk polis som vill titta på passen. När Öresundståget från Köpenhamn sedan rullar in på stationen i Hyllie står de svenska passkontrollanterna redo att borda vagnarna.

Så ser ”den fria rörligheten” i dag ut i Europa: återigen bemannas de gränser som skulle göras osynliga och irrelevanta av män och kvinnor i uniform som som kräver att få se ditt pass eller ditt id-kort.

Spelar det någon roll? Poliserna och passkontrollanterna är professionella och artiga. Kontrollerna genomförs numera förhållandevis snabbt och smidigt; flera års övning har givit rutin. 

Men just i dessa dagar, ett par veckor före ett Europaval, finns det goda skäl att påminna om att dessa passkontroller, dessa gränsmarkeringar, utgör ett flagrant brott mot både andan och bokstaven i EU-projektet.

Medborgarnas rätt att fritt röra sig i det europeiska rummet, kodifierad i Maastrichtfördraget och Schengenavtalet, är det mest betydelsefulla uttrycket för att EU är något mer och större än bara en ekonomisk och praktisk politisk samarbetsorganisation. Det har också handlat om att riva murar och skotta igen gamla skyttegravar. De idealistiska ambitionerna har i förvånansvärt hög grad förverkligats: för många unga européer i dag kan det vara svårt att förstå att det inte alltid varit självklart att kunna ”flytta till Berlin”. De har vuxit upp i ett Europa där det varit möjligt att ha gränslösa drömmar.

För många unga européer i dag kan det vara svårt att förstå att det inte alltid varit självklart att kunna ”flytta till Berlin”.

Detta Europa utsätts nu för långsamt, men obönhörligt, verkande syraattacker, inte bara från en högernationalism som avskyr allt EU står för, utan också från helt respektabla politiker som gärna talar varmt om ”fredsprojektet” EU.

Utan dramatik, liksom rutinmässigt, så som man borstar tänderna eller byter till sommardäck, förlängde den svenska regeringen på torsdagen ”de inre gränskontrollerna” med ytterligare sex månader. De har nu varit i kraft sedan november 2015, det vill säga i tre och ett halvt år. När dessa ”tillfälliga” kontroller infördes uppgavs det att åtgärden skulle vara i kraft i tio dagar.

Det är så det ofta går; man vänjer sig, det extraordinära blir det normala. ”Värnskatten” infördes 1995 i en statsfinansiell nödsituation, men har blivit kvar i nästan 25 år. De ”tillfälliga” gränskontrollerna kom till med hänvisning till de akuta påfrestningarna på det svenska flyktingmottagandet, men förlängs nu, sedan flyktingströmmen sinat, med luddiga hänvisningar till säkerhetsläget och allmän ordning. 

Inrikesminister Mikael Damberg (S) förklarar, uppenbarligen utan att rodna, att det också handlar om att göra tillvaron svårare för tjuvar som stjäl båtmotorer. Bekvämlighetsflaggan flammar inte stolt mot dessa dunkla skyar.

En rad instanser, både i och utanför EU-apparaten, har länge kritiserat Sveriges och en handfull andra länders missbruk av den rätt till tillfälliga gränskontroller som finns inskriven i Schengenavtalet. För ett år sedan antog EU-parlamentet med bred majoritet en resolution som poängterade att dessa i praktiken närmast permanenta gränskontroller inte var legitima, att de tvärtom allvarligt undergrävde ”förtroendet för de europeiska institutionerna och den europeiska integrationen”. 

I omröstningen deltog 19 svenska EU-parlamentariker. 15, bland dem S- och MP-ledamöterna, röstade ja till resolutionen. 

Kan man förvänta sig att regeringspartiernas kandidater i EU-valet, stöttade av kollegorna från M, KD, L och C, nu under de resterande kampanjveckorna hårt driver kravet att de inre gränskontrollerna måste upphöra? Det borde vara svårt för dem att inte göra det.