Nyårsaftonen 2009 dominerades Dagens Nyheters förstasida av ett stort champagneglas och den lätt publikfriande nyheten att dessa bubblor kan vara bra för hjärtat. Champagnen kompletterades av en bildkavalkad som också den liksom bubblade av framtidsförväntningar: En ännu ung Zlatan i Barcelona-tröja, det stiliga amerikanska presidentparet Michelle och Barack Obama, kronprinsessan Victoria och hennes fästman Daniel Westling, en astronaut, ett passagerarflyg som genomfört en mirakulös nödlandning i Hudsonfloden, Ericssons tillträdande VD Hans Vestberg.

Det nya decenniets upptaktsackord gick i dur. Resten av 10-talet kom snarare att präglas av mollklanger och dissonanser. I och för sig inte unikt för just detta årtionde. Inte minst 00-talet hade haft sin beskärda del av bakslag, kriser, katastrofer och hot: det har gått till historien som terrorismens och finanskrisens årtionde. 

Den optimism som präglade DN:s förstasida nyårsaftonen för 10 år sedan speglade kanske snarast ett trots mot det permanenta eländet. Åtminstone en dag på året ska man väl få glädjas i optimismens champagnebubblor. Vi vet alla ändå hur det brukar sluta: i besvikelse och förfäran.

Nu sågar fotbollsfanatiker näsan av Zlatan-statyn i Malmö. Donald Trump har ersatt Barack Obama i Vita huset. Vestberg sparkades av Ericssons styrelse 2016. Och flygplan har blivit klimathot. Det är egentligen bara kronprinsessan och hennes man som fortfarande inkarnerar nyårsoptimismen. Kärleken besegrar allt, också under ett decennium som retrospektivt framstår som, bokstavligen, ganska hopplöst.

Och det trots att pengarna, den faktor som man annars alltid brukar lyfta fram när kollektiva depressioner ska förklaras, spelade en anmärkningsvärt blygsam roll i 10-talets gräl och konflikter. Efter det grekiska gruffet i början av decenniet har ekonomin i lugn och ro fått tuffa på i god fart. Räntorna har varit låga. Konjunkturtopparna höga. I vårt eget land har många därmed lyckats bo sig till icke föraktliga förmögenheter och generösa konsumtionsutrymmen. 

Från räddningspaket och åtstramningspaket till kinapaket på Postnords terminal, skulle kunna vara en sammanfattning av utvecklingen.

I Sverige är det SD som profiterat på dessa vanföreställningar

Trots det, eller kanske just därför, har politikens fokus i många länder, inte minst vårt eget, flyttats från ekonomin till mer svårhanterliga områden: identitet, religion, kultur. Det har gjort tillvaron besvärlig för traditionella liberala/konservativa partier liksom för socialdemokratin. Ekonomin har varit deras gemensamma medel och mål. Nu jagas dessa ”statsbärande” partier ut i marginalerna av politiska rörelser med helt andra verktyg och helt andra prioriteringar. Vi brukar kalla företrädarna för dessa krafter populister. Låt oss inte glömma att många av dem också är klassiska extremister.

Hur kommer framtiden att etikettera 10-talet? Kanske på ungefär samma sätt som vi lärt oss att se på sekelskiftet 1900, la belle époque. De sista naivt lyckliga åren före katastrofen. Då kriget. Nu klimatkollapserna. 2019 var året då klimatfrågans dignitet blev uppenbar för alla utom de politiska ledarna. Det är symptomatiskt.

Det är det politiska läget i världen, inte minst i västvärlden, som gör det svårt att se tillbaka på det gångna decenniet med glädje och blicka fram mot det kommande årtiondet med optimism. Politiken framstår som dysfunktionell. I många demokratier florerar ett självskadebeteende. Med demokratin (snävt definierad som ”vinnaren-bestämmer-allt”) som verktyg monterar populister och illiberala antidemokrater ner demokratin.

De predikar gemenskap och enighet, men bär ansvaret för att 10-talet kom att bli splittringens, polariseringens och sönderfallets tid. Den figur som påtagligare än de flesta personifierar denna destruktiva kraft är Donald Trump. Amerikanska presidenter brukade vara ”den fria världens ledare”. Trump intresserar sig varken för friheten eller världen. 

Det är paradoxalt nog populisternas insisterande på enighet, eller kanske snarare homogenitet, som piskar fram oenigheten och fragmentariseringen. För att deras fantasier ska kunna bestå måste alla som stör bilden av ett enat ”folk” stämplas ut som främlingar, fiender eller förrädare. I Sverige är det SD som profiterat på dessa vanföreställningar. Partiets förvandling från marginalfenomen till möjligt största parti är ett av underbetygen till 10-talet och ett starkt skäl till oro inför det nya decenniet.

Men när bubblorna fyller glaset på årets sista dag måste det ändå vara tillåtet att hoppas på ett förnuftigare politiskt klimat, en återkomst för insikten att enighet inte är demokratins utgångspunkt utan i bästa fall dess provisoriska resultat; efter debatter, förhandlingar och kompromisser.