Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/de-som-inte-far-stanna-ska-atervanda/

Ledare

De som inte får stanna ska återvända

Osäker process.
Osäker process. Foto: Marcus Ericsson/TT

DN 5/2 2020. Regeringen talar om att ett nej är ett nej i asylprocessen. Verkligheten ser annorlunda ut. Sverige måste visa att vi menar allvar med att den som fått avslag ska återvända.

Den svenska återvändandepolitiken är under all kritik. Som forskare från Delegationen för migrationsstudier (Delmi) skrev på tisdagens DN Debatt återvänder ”betydligt färre än hälften” av de asylsökande självmant när de fått avslag. 

Närmare bestämt är det enligt Migrationsverket 44 procent som reser tillbaka frivilligt, 15 procent som lämnas till Polisen för avvisning – och nästan en tredjedel som försvinner.   

Detta är egentligen ingen komplicerad fråga. Alla har rätt att söka asyl. Deras skäl prövas mot gällande regler. Den som bedöms sakna asylskäl, och inte är kvalificerad som arbetskraftsinvandrare, får inte stanna i landet. Enklare blir det knappast. 

Men samhällen är komplicerade mekanismer.

I en ny rapport, ”De som inte får stanna”, skriver Delmi att svenska myndigheter arbetar utifrån målsättningen att den som fått avslag ska återvända frivilligt. Det ska ge både en billigare hantering och en mindre traumatisk upplevelse för alla inblandade. För frivilligheten erbjuds olika ekonomiska bidrag. 

Först om detta inte fungerar kommer tvångsåtgärder in, med förvar och polistransporter. Men verktygen är inte effektiva. De ”lever inte upp till önskvärd nivå”, som Delmi skriver.

Kanske har myndigheterna fel fokus. För hur sannolikt är det egentligen att asylsökande som fått avslag verkligen vill återvända frivilligt? Incitamenten att bli kvar är många. Kryphålen likaså. Man kan överklaga eller hoppas på att reglerna skrivs om, som i fallet Gymnasielagen. Utnyttja möjligheten till ”spårbyte”, och bli arbetskraftsinvandrare i stället för asylsökande.

Det kanske är rimligare att utgå från att den asylsökande kommer att försöka stanna, och anpassa verksamheten efter det. Vill vi verkligen att ett nej ska vara ett nej, som Stefan Löfven flera gånger sagt, måste vi säkerställa att den som fått detta besked inte går under jorden eller kan förhala förloppet i åratal.

”Ett stort och växande problem”, sa migrationsminister Morgan Johansson (S). Med en snabbare reaktion hade problemet varit mindre.

Systemet är i sig inte fel. Alla ska kunna överklaga, det finns situationer där amnestier för små grupper är den bästa lösningen och spårbyten är ett utmärkt komplement. Problemet är att paragraferna blivit alldeles för böjliga, läckorna för stora.

Varför? Delmirapporten ger ledtrådar. Politikerna slår numera med diverse styrdokument fast att återvändande är viktigt. Men myndigheterna – Polisen och Migrationsverket – prioriterar ner uppgiften. Den har låg status. 

Ska man kunna tro på regeringens löften om effektivare återvändande måste ansvariga statsråd visa att de tar frågan på allvar, bidra med resurser och sätta betydligt större press på myndighetscheferna.

Politikerna går inte fria från ansvar. Sverige har till exempel fortfarande inte upprättat en lista på säkra länder, dit man kan utvisa asylsökande efter en snabbutredning. Med en sådan lista blir det lättare att få bukt med dem som i dag missbrukar de svenska asylreglerna för att kunna stanna och begå brott som inbrott, drogförsäljning och trafficking.

”Ett stort och växande problem”, sa migrationsminister Morgan Johansson (S) nyligen om detta till TT när han äntligen bestämt sig för att lista säkra länder. Med en betydligt snabbare reaktion hade problemet varit betydligt mindre.

Den som söker asyl men inte har tillräckliga skäl måste vara beredd på att ansökan avslås. Ett avvisningsbeslut kan vara mer skonsamt än en politik som skapar osäkerhet och incitament att glida ut ur systemet och in i ett skuggsamhälle av utnyttjande och kriminalitet.